”Dhernäst infordrades hennes dotter Marit Matsdotter, ungefär sijne 18 eller 19 åhr hvilken högeligen förehölts hvadh dårskap hon härtills hafver haft förhänder. till äfventyrs af oförståndh och ungdomsfeelan i synnerhet opå sin barndoms åhr dher till förfördes hon skyldig må bättre bestäma sig och åter låta föhra sig opå rätta vägen igen, Men Marit nekade alt fort, sägandes sig inthet kunna liuga på sig sielf och halp det inthet hvad både pastor såväl osm He Anders sampt hvar och en i synnerhet sigh med henne företog, hon sade sig ändå inthet hafva at bekänna. Dock brast hon omsider bitterligen till att gråta, men då hon åter skulle begynna at bekänna något så var det dock inthet, hon nekade lijka stadigt sedan som före.
När nu inthet annat kunde hielpa, kallades barnen in, Anna Erichsdotter sade henne i ögonen at hon hade sedt henne dehr; Gertrudh Svensdotter öfvertygade henne huru hon hade fahrit medh henne åstadh, frågade henne om hon icke påminte sig då hon i Sommars togh henne och farit uth genom Bertills Olhses Stall på Åhsen och förde henne op på Herbergestaket her Slijpsteens Kreckian stodh sadlat, och när hon hade satt henne på, fohr hon åter in igen och togh Bertills Olof och redh till Blåkulla på honom, efter vhilken färd han mycket hade klagat sig. Marit nekade alt fort, Anna Ohlsdotter i Looka /:hennes syskonbarn:/ öfvertygade henne också at hon hade sedt henne i Blåkulla, badh henne bekänna; men Marit nekade stadigt. Lars Persosn vitnade och på henne at hon icke var frij denna diefulskap och förmahnte henne at hon icke skulle neeka dhertill. Marit nekade lijka framgijnt, Gertrudh dref på henne huru såsom hon i Sommars sedan hon var till förhör hoos presterne och Befallningsman, hade klagat på Befallningsman för Fahnen i Blåkulla at han ahde satt henne i handklofvar, hängt henne op på väggen, hootat och trugat henne. Dhertill nekade Marit sammaledes.
Bernen voro alt omkring henne, bodho henne bekänna sanningen; Förtalte om henne före huru hon dansade dher i Blåkulla, huru hon var i Cammaren hoos satan, låg i sängen hoos honom, tillståhr Gertrudh sielf hafver varit dher inne och legat hoos honom, och sedan hon gick dhedan gick hon /: Marit:/ in och vid det hon och Gertrudh skulle stänga igen dörren efter sig, såg hon henne i sängen hoos satan. Men Marit neekade alt lijka stadigt. Dhesse barnen då dhe såge huru förhärdat hon var, och hvarken godhe eller onde ordh kunde beveka henne till sanningen brusto omsidher alla till att gråta och badhe henne för Gudh skuldh och i Jesu nampn bekänna sig, hon viste fuller at hon var skyldig, hade åtskillige förmahningar till henne så at och hon dheruthaf bevektes till gråt, ehrinrade henne huru vaaknad hon nu var lärd, undervijst och förmant at hon skulle öfvergifva satan och vända sig till Gudh igen, Kommandes dhermed heela Rätten att fälla tårar, men kunde doch inthet mehra uthrätta, ehuro högt man sig uthi 2 samfälte timar dher om bemödade. Måste dessa låta sättia fängsel på båda händerne, män var ändå förgäfves, hon hade inthet at bekänna medh mindre hon skulle liuga på sig sielf. Efter middagen fohr man fort med Ransakningen och togs åter Marit Matsdotter in, lärdes och förmantes först af den ena så den andre, alla giorde sin högste flijt medh henne, men alt förgäfves, hon togh sig Gudh och sitt samvete till vitne sade at Gudh skulle vitna medh henne på dommedag om sin oskyldighet.
Såsom Gertrudh förmiddagen berättade at Marit skulle en gång hafva tagit henne uthur Bertils Olofs stall etc. dy hades hon allena in och frågades hvij hon icke talte om detta när hon först och andre Tingsdagen hades i förhör?
Svarade at hon då icke så kunde komma ihog det, beropandes sig på sin farfaders syster Christin Jonsdotter i Åhsen för hvilken hon sade sig gienast hafver detta sagt. Då vijstes hon uth och kallades in benämnda Chirstin, den dher efter tillfrågan tillstodh at Gertrudh detta sagt hade för henne. Bekände formalier: färdh förde dhe