På FB finns gemenskapen kvar. I ord och bilder behåller vi den magiska känslan.
På FB hänger jag mer än jag borde – i gruppen – i den magiska energin. Uppdaterar min profilbild för att minnas just den stunden och känslan när jag fick vara med även när jag drog mig undan.
Inser att det är en avgörande livshändelse, det som hände på Capella. Plockar fram min skrivbok, letar upp flödesskrivandet från just den stunden.
”Här kunde jag se att utmattningen inte berodde på att hon gjorde fel – nej – högkänsligheten gjorde att hon tog in all omgivningens dåliga energi – just pga att hon var högkänslig. Plötsligt insåg jag att det var samma sak för mig. Arbetsrättliga tvister, klienters ångest, familjerelationer. Vilken styrka jag hade som orkade så länge. Här och nu inser jag att jag just nu – just i denna stund – började älska mig själv i hjärtat – på riktigt – att jag kan se på mig själv med beundran – med stolthet. Åh – jag skulle vilja dela detta jättetack med alla här – men det får bli i ett blogginlägg som jag delar i den nya FB-gruppen. Nu behövs all min energi till skrivande. Sakta förvandlas jag till ett kärl igen. Ett kärl som fylls med berättelser. Redan har det kommit två så starka scener som jag aldrig hade kunnat tänka ut – återigen finns känslan av att vara klar – att boken bara ska redigeras nu. ”