Längs Kattegattleden lyser hav och rapsfält i Sveriges färger. Sju mil i solsken. Doft av hägg och koltrastsång. Hos Flickorna Lundgren på skäret delade vi en soppa som förrätt.
Efter att ha klättrat (med cykeln) både uppför Kullaberg och Ransvik var vi väl värda en fisksoppa på Hotell Kullaberg. Vid borden bredvid oss lämnades berg av räkor kvar (Vräkmackorna är enorma). Mat som kastas då den inte ens får användas som djurfoder. Tänk om alla portioner kunde beställas som halva istället för detta vansinniga slöseri med mat.
Över Höganäs gick turen tillbaka till den väntande bilen i Utvälinge. Ja, vi var bekväma idag också. Eller egentligen handlade det mer om att ta tillvara tiden. Hela cyklingen på Kullahalvön är en upplevelse, avskilda cykelvägar, smala asfaltsvägar som nästan saknar trafik, banvallar. Men vi har inte hittat några ”upplevelsevägar” till Kullahalvön. Att cykla på trafikerade vägar är skittråkigt. I stället för norsk brudspirea, raps och hav känner du bara avgaserna. Näktergal och trast överröstas av brummande – inte ens samtal kan föras.
För oss är miljön den viktigaste frågan – ändå väljer vi att ta bilen. Men hur agerar då den som inte anser att miljöfrågan är viktig? Vilka signaler sänder SVT när miljöfrågan inte tas upp i Agendas politiska debatt?
Så här skriver supermiljöbloggen: ”Genom att Agenda tar upp de politiska frågorna de tror att svenska folket tycker är viktigast förstärker de samtidigt vad vi tycker är viktigt. Det är ingen slump att det som skrivs mest om i media också är det vi tycker är viktigast, och det blir som en enda stor opinionsbildande filterbubbla.”