Källa och citat: Svensk rättshistoria av Göran Inger, Lund 1986

1500-talet

Gustav Vasa

Kungen (och några riksråd) dömde i mål som hänskjutits till kungens avgörande. Detta skedde vid räfsteting eller landsting eller i rådet.

Flera försök gjordes att skapa en högsta domstol.

1538 inrättades överinstans (Regementsrådet) med kungens tyskfödde kansler Konrad von Pyhy som ordförande jämte ett antal svenskar och tyskar som bisittare. Denna domstol skulle döma i kungens ställe och sammanträda på olika orter i landet. När Pyhy råkade i onåd hos Gustav Vasa upphörde Regementsrådets verksamhet.

1540 (medan Regementsrådet fortfarande var verksamt) inrättades en överdomstol för Västergötland med ståthållaren Gustav Olofsson Stenbock som ordförande och mellan fyra och sju regementsråd som bisittare. Domstolen skulle även handlägga administrativa ärenden. Dock skulle alla dödsdomar underställas kungen personligen. (Kungen hade förbehållit sig benådningsrätten.)

1542-1560 utövades den kungliga rättsskipningen huvudsakligen vid räfsteting, där ett eller flera riksråd dömde å kungens vägnar.

Erik XIV

1561 inrättades ”konungens höga nämnd” som vart tredje år skulle fara omkring i landet och utöva sin dömande funktion. Göran Persson var domstolens åklagare och domstolen blev hatad. Därför avskaffades den i samband med Erik XIV:s avsättning.

1600-talet

Karl IX

Trots flera försök lyckades Karl IX inte skapa en högsta domstol. Han bestämde att alla domar i högmålssaker före exekution skulle underställas kungen.

Gustav II Adolf

1614 års rättegångsordinantia innebar att hovrätten skulle döma i kungens ställe och fungera som en högsta domstol. Men dödsdomar skulle före exekution underställas kungens prövning.

Hovrättens säte var i Stockholm. Efter tyskt mönster skulle hovrätter även upprättas i hertigdömena, men dessa skulle vara underordnade hovrätten i Stockholm.

1615 års rättegångsprocess förvandlade hovrätten i Stockholm till en mellaninstans. I en ödmjuk böneskrift kunde en missnöjd part besvära sig direkt hos kungen och njuta beneficium revisionis (=prövningsförmån). Prövningen var beroende av kungens nåd.

Då kungen var utomlands utövades den kungliga rättskipningen av rådet i sin helhet (in corpore benämndes även revisionsrätt).

Mål som skulle underställas kungen förbereddes och föredrogs på det kungliga kansliet. Så småningom blev det en fast institution.

Drottning Kristina

Efter 1644 fungerade drottning Kristina som domare.

1647 förordnades Johan Olofsson Stiernhök att föredra justitieärendena i rådet. Han fick titeln revisionssekreterare och hade detta uppdrag fram till sin död 1675.

1663 och 1669 fick ”nedre justitierevisionen” sina instruktioner (men benämningen började inte användas förrän på 1700-talet)