Källa: Svensk rättshistoria av Göran INger
Fädernas kyrka och Folkets av Carl Henrik Martling
Medeltiden
Kyrkan utgjorde en stat i staten med påven som överhuvud och egna lagar (den sk kanoniska rätten). Kyrkans organisation och rättegångsförfarande var överlägset det världsliga.
Överst i organisationen var påven, därunder kardinalkollegiet i Rom, primas i Lund, ärkebiskopen i Uppsala, lydbiskoparna i övriga svenska stift, domkapitlet i de skilda stiften samt som lägsta domare prostarna.
Den vanliga församlingsprästen saknade domsrätt, men hade rätt att ge gudomlig förlåtelse. Alla brott ansågs som en synd mot Guds bud.
Kompetensområden;
- rätt att döma över prästerskapet såväl i brottmål som tvistemål
- rätt att döma över lekmän i äktenskapsmål, horsmål och bannmål (dessa brott bestraffades även av världslig myndighet, men brottslingen ansågs behöva försonas med kyrkan.)
Bannmål
Avfall från den rätta läran, dråp, sedliga förbrytelser, mened, ocker, brott mot kyrkofrid och helgdagsbrott.
Processformer
Efter reformationen
Domkapitlen var den andliga domstolen. Kompetensområde;
- religionsmål eller mål som angick den rätta läran eller religionen
- ämbetsbrott av präst eller med honom likställda medlemmar av det andliga ståndet
- trolovnings- eller äktenskapsmål
Den som brutit mot tio Guds bud dömdes ofta av socknen. Rudbeckius korrespondens visar mångfalden av ärenden som avgjordes i kyrkorådet.
Se Ankarloo sid 37