1500-1600-talet var en turbulent tid i Sverige med maktstrider mellan kung och adel. 1602 tillsattes en lagkommission för att skapa nya lagar, men intressemotsättningar mellan kung, adel och kyrka gjorde att lagstiftningsarbetet rann ut i sanden. Istället lät Karl IX trycka Kristoffers landslag.

Med oklara lagar var de dömande hänvisade till praxis (hur andra dömt) och doktrin (”de lärdas uttalanden och litteratur”).

När undervisningen återupptogs på Uppsala universitet på 1600-talet anställdes tyska vetenskapsmän eller svenskar som utbildat sig utomlands. Det ledde till att svensk juridisk doktrin påverkades av romersk och tysk-romersk rätt.

”På kontinenten hade under senmedeltiden utbildats en väsentligen kyrkligt inspirerad trolldomsdoktrin, vari tyngdpunkten förskjutits från maleficium till pactum, från magisk skadegörelse till avfall från Gud. I den världsliga (tyska) rätten kvarstod emellertid oförändrade de äldre bestämmelserna mot förgörning (Schadenzauber), och det är först ganska sent, som regel mot slutet av 1500-talet, som pactum blir föremål för världslig lagstiftning.” skriver Ankarloo. De tyska staterna fick dock rätt att utvidga brottsrekvisitet för bl a trolldom.

I tysk doktrin intog juristerna två olika ståndpunkter; företrädare för den ”äldre läran” menade att det endast var förgörning (malefficae/veneficae) som var straffbar. De menade att t ex häxfärder var drömmar och djävulens illusioner. Företrädare för den ”nya åsiktsinriktningen” menade däremot att det räckte att den anklagade vänt sig från Gud för att det skulle vara straffbart (lamiae/pactum). De ansåg att häxfärder var verkliga händelser. Först när motståndarsidorna närmade sig varandra öppnades vägen för bestraffning av imaginära brott (”sola in animo”).

Så småningom medgav företrädare för Maleficium (den äldre läran) att bekännelser av imaginära brott visade att den anklagade hängett sig åt djävulen och hans illusioner. Men de uteslöt dödsstraff som påföljd för brott som inte innebar förgörning,

Bodin

Teoretiker som vidareutvecklar begreppet som kodifierats i Malleus Maleficarum.

Damhouder (1554)

Accepterar pactum som en förutsättning för all trolldom men reserverar dödsstraffet för maleficium.

Gödelman (1591) – företrädare för gamla läran

Angriper skarpt ”förföljelserna av sådana gamla, förvirrade och vilseledda kvinnor, som under tortyr och tvång bringats bekänna de mest omöjliga förseelser.” (Se Ankarloo sid 232)

Cothman (början av 1600-talet) – företrädare för gamla läran

Juridikprofessor i Rostock som karakteriserar vittnesmål om häxfart till Blocksberg som värdelösa.

Carpzov (1635)

I Practica nova Imperalis Saxonica rerum Criminalium (arbete om den saxiska straffrätten) citerar Carpzov bl a Bodin som en obestridlig auktoritet. Carpzov hänvisar även till sachsiska prejudikat (domstolsavgöranden). Av dessa framgår att domstolarna i större omfattning dömde för enbart pactum.

”Hans systematik bygger på begreppen ”crimen laesae maiestatis divinae” och ”crimen excepta”. I sina allmänna anvisningar för tillämpningen återknyter han emellertid till Carolinas maningar om försiktig återhållsamhet vid värderandet av bevisning och indicier.”

Caprov systematiserade den världsliga inkvisitionsprocessen. Indicierna spelade en viktig roll. Om vittnen saknades utgjorde indicierna en förutsättning för processens igångsättande. Indicierna utgjorde även förutsättning för bruket av tortyr (för tortyr var kraven på indicierna högre ställda).

I doktrinen framhölls det att indicierna var en ofullständig exemplifiering och att bedömningen lämnades till den försiktige domaren. I verkligheten kom additionsprincipen att tillämpas.