I det längsta väntar jag med att öppna post från försäkringskassan. Orden tycks omöjliga att sova på varenda gång. Om en vecka bär det av till Ystad. Det gick inte längre att vänta.

Klockan fem hade jag redan legat vaken länge. Nu, två timmar senare, har jag gett upp. Det är fågeltomt utanför fönstret.

Hur skulle du beskriva

– ditt hälsotillstånd?

Tröttheten finns där fortfarande. Sover middag flera gånger i veckan. Infektionskänslig. En enkel förkylning gör mig helt däckad. Värken börjar dock avta. Små saker leder till oro. Klarar inte krav, ”måsten” eller konflikter.

– din sociala situation?

Har isolerat mig då sociala kontakter kräver SÅÅÅ mycket energi. Kan vara helt slut i flera dagar efter att ha träffat människor. Alla engagemang är avvecklade.

– dina intressen och fritidsaktiviteter?

Lever helt efter att må bra; cykling är en stor del av livet. Yoga och trädgårdsarbete. Matlagning har blivit ett stort intresse – särskilt att skapa mat av det som växer. Skriva.

Hur tycker du att din sjukdom har påverkar din förmåga att söka arbete, studera eller arbeta?

Med läkare och psykologs godkännande har jag gått kortare skrivkurser. Studier på heltid är en omöjlighet i nuläget då jag inte klarar hela dagar utan middagsvila. Veckan efter en skrivkurs är jag helt utslagen.

Min hjärnfunktion är inte vad den varit. Glömmer fortfarande. Har svårt att göra mer än en sak i taget. Blir lätt stressad. Svårt att minnas saker.

Vilka möjligheter tror du finns hos både dig själv och din omgivning, för att din arbetsförmåga ska kunna förbättras?

Rastlösheten bor i kroppen – VILL bli frisk, men samtidigt vet jag att min största fiende är detta driv. Det driv som inte ser några gränser – som fortfarande är övertygad om att det går att göra det omöjliga möjligt.

Länge var jag övertygad om att jag var bipolär, en oro som jag tagit upp med olika läkare. De säger att det är min personlighet, inget sjukdomstillstånd. Något jag måste lära mig leva med. Och här är det svåra. Hur lär man sig leva med ett driv som är så starkt att jag kan köra fullständigt slut på mig själv.

För att överleva de här åren har jag varit tvungen att ha ofarliga projekt. Trädgård har varit ett sådant. Men även här får min älskade stoppa mig. Odlingsytorna har växt. Helst skulle jag gräva upp hela gräsmattan.

Ett annat ”projekt” har varit skrivandet. Här har min älskade återigen stoppat mig. Det har blivit kortare kurser, skrivretreat i Älvdalen. Det ”maniska” lurar dock bakom hörnet. På skrivretreater behöver jag de andras struktur; Frukost och ”morgonsnack”, kvällens avslut vid kakelugnen. Efter det går jag och lägger mig. Trots att jag försöker lyckas jag inte själv hålla en sådan struktur. ”Jag ska bara…” får tiden att försvinna.

Utanför skrivkurser och skrivretreat blir det inte många ord skrivna. Dagsljus är högprioriterat – långa morgonpromenader, tid i trädgården. Dagsljuset lär vara viktigt för att förebygga depressioner. Några timmar på eftermiddagen försvinner när jag sover middag. Mitt på dagen har jag min egen ”arbetsträning” – att laga middag. Mycket tid ägnas åt att leva klimatsmart: sopsortering, ta till vara det naturen ger – torka äpplen och jordärtsskocka, göra äppelmust, plocka och torka örter. Biblioteket har blivit en favoritplats. Där lånar jag böcker om trädgård, ätliga växter och om 1600-talet. Böcker som bläddras i, som inspirerar.

Småfåglar, humlor, bi och fjärilar är mina uppdragsgivare.

Kanske kommer aldrig min arbetsförmåga förbättras så att jag kan anpassa mig till ett vanligt liv. Kanske måste jag anpassa livet efter den jag är.

Positivt tänkande – se möjligheter – anstränga mig lite till – anpassa mig. Ledord genom livet. Ändå har det gått snett. Eller kanske därför?

Två gånger har jag varit sjukskriven för utmattningsdepression. När jag tittar tillbaka tror jag att jag hade den första redan 1991-92 – när jag satt ting.

Läkarna säger att det blir värre för varje gång. Kanske kommer jag inte överleva en fjärde depression. Är det värt att riskera livet för att förbättra arbetsförmågan?

Finns det någon annan väg?

Kan frågan delas upp i två delar:

Vilka möjligheter tror du finns hos dig för att din arbetsförmåga ska kunna förbättras?

Här känns det som att jag gjort allt som står i min makt. Via sjukvårdsförsäkring har jag regelbundet gått hos en psykolog med psykodynamisk inriktning – precis som läkarna på psykiatriska kliniken rekommenderade som alternativ till el-chocker. Jag har tagit mig tid att bearbeta. Att bli frisk har varit mitt fokus sedan de där dagarna i februari 2014.

Vilka möjligheter tror du finns hos din omgivning för att arbetsförmågan ska kunna förbättras?

Någon arbetsplats finns inte att gå tillbaka till. Att börja ett nytt arbete tar massor av energi – även om det så är för bara några timmar.

Nattens dröm kommer till mig igen. Om jag minns rätt återkom den inte bara en gång. Gång på gång upprepades historien.

Jag och tio personer är på stranden. En av barnen hittar en liten gris – den är inte större än en ”plastgris” som man leker med. Det märkliga är att grisen lever. ”Upphittaren” vill ta grisen med sig. Jag säger att vi ska fundera på det efter som ”upphittaren” är envis. Jag lämnar någon form av välsignelse till grisen. Sedan delas gruppen. Jag är med halva gruppen och vi går till den väntande bussen. När bussen ska köra fattas de som hittade grisen. Bussen kör tillbaka till sanddynorna. Där är de två som vill ha grisen med sig – men de slukas av sanden och deras ansikte krymper ihop.

När jag skriver ner drömmen är det inget särskilt med den. I nästa dröm berättade jag om händelsen som en spökhistoria. Åhörarna levde sig med i historien. I drömmen njöt jag och mindes känslan av läger med Ungdomens Röda Kors när deltagarna andäktigt lyssnade på mina spökhistorier framför elden eller i tältet.

Gång på gång upprepades historien som berättelser i olika former. Det var som att hitta hem. Den ordlösa kommunikationen med lyssnarna.

Till slut kunde jag inte sova längre. Kan drömmen ge någon insikt?