”Berätta om er längtan i två och en halv minut. Ni som lyssnar får inte kommentera, inte säga något. Orden som sägs i sharing finns bara i gruppen och upplöses när sharingen är slut. Ni får inte ta upp det efteråt, inte kommentera inte ställa frågor.”
Sextio tåspetsar pekar mot mitten, omålade naglar, röda naglar, blå naglar. Mina naglar är mörkt röda. På höger stortå har lacket lossnat lite i ytterhörnet. De målades den 10 juni och man kan se en smal rand av utväxt på alla naglar utom vänster stortånagel. Den är anledningen till att jag inte målat om dem. Naglen kommer falla av snart. Därför har den inte växt något alls i ena sidan.
Vad längtar jag efter? Jo, jag längtar efter det sköna skrivflöde jag upplevde i Skurup för ett år sedan och känslan i kroppen när vi haft yoga med Tove. Men när jag hör om de andras längtan dyker det upp andra ord.
Det är en längtan efter barnen – fastän de är stora nu. Kanske gick de där åren för fort. Kanske tog jag inte tillvara på dem. Jag längtar efter den där känslan när vi satt i soffan och läste godnattsagor, när vi vilade middag på terrassen under tjocka täcken eller drack saft och ät kanelbullar under körsbärsträdet. Närheten, öppenheten – närvaron.
Och så längtar jag efter obegränsat med tid med mina föräldrar. Jag vill vandra längs ån när vitsipporna blommar, jag vill klättra över mossiga omkullvälta stubbar medan far fortfarande är stark och uthållig. Jag vill bara vara utan alla de där fina fasaderna, utan det där sociala småpratet.
Efteråt gör vi en kundalinimeditation. I takt med musiken skakar känslorna loss ur kroppen, rinner längs armar och bygger högar på golvet. Bob uppmanar oss att ge ljud ifrån oss – och jag skriker, överröstar musiken och alla andra. Ilskan bor i min kropp och jag hoppar jämfota. Plattar till känslorna, stampar ner dem i marken. Och det är som om de senaste veckornas ryggskott följde med, rann med alla känslorna, ut från kroppen, ner på golvet. Plattades till, sjönk ner, långt, långt ner i underjorden tills de förtärs av jordens glödande magma. Ett golv som sväljer och förtär utan att lämna några spår.
När jag går igenom Vickleby kvittrar fåglarna. Himlen är alldeles blå och jag funderar över varför vissa platser är så där magiska. Kanske är det avsaknaden av sammanhängande asfalterade ytor. Eller är det trädgårdarnas sommargrönska, trähusen längs vägen. Samma känsla som finns i små byar på Österlen.
På Mejeriet skålar jag i varmchoklad med vispgrädde. Värmer båda händerna runt muggen håller den mot mitt hjärta likt ett ömtåligt barn. Tänker på kursens första skrivövning. ”Avsluta meningen ”jag är…” Fortsätt skriva tills vi säger stopp. När du har slut på idéer upprepar du den första meningen du skrev och fortsätter upprepa den tills du kommer på något annat eller tills vi säger stopp. Det viktiga är att du inte slutar skriva.”