Förfarandet

Källa: Ankarloo sid 246

Landslagen förutsatte enskild målsägare i förgörningsmål. Representanter för myndigheter kom efterhand att uppträda som åklagare. (Fogdar, befallningsmän och präster kom att agera.)

Trolldomsprocesserna betraktas som ackusatoriska, men det hände att de efter en formell anklagelse från målsägande övergick i en mellanform med starka inkvisitoriska inslag.

1588 – Strängnäs (se Ankarloo sid 247)

En bonde anklagades för undsägning, men käranden förmådde inte styrka sin talan. ”Ingendera av dem hade några vittnen på hans ord och undsägning, ej heller kunde de fulleligen lägga honom det till.”

Bonden borde ha friats, men rätten skriver; ”Han vart både med hård och god ord förmanad bekänna sig … Så vart honom också avsagt till en försökning om han något vidare bekänna ville, att han tredje dagen därefter skulle stå ett sådant gruveligt straff som på sådana missgärningar följa borde.”

De mål som väcktes i världslig rätt efter anmälan från domkapitlen kan också betraktas som en sorts officialförfarande. Således var inkvisitoriska inslag vanliga i mål om mord och trolldom i 1600-talets straffrättsprocess.

Hösten 1669 – Mora (se Ankarloo sid 248)

Duwall ålades att komplettera avhållna rannsakningar i Mora. Särskilt ska de dömda förhöras som ”på bättringsprov undsluppo, granneligen erfarandes vad de sedermera för sig tagit hava, … med mera som till sådana inkvisition hörer.”

1673 – skrivelse till KM med anledning av ny norrlandskommission

Kommissionens uppgift bör vara, att ”detta målet upptaga, rannsaka, skärskåda och döma, vilket när idonei inquisitores och därtill förordnade försiktige domare låta sig angeläget vara i nogaste måttom nagelfara och resolvera … kunde hämmat och avskaffat bliva”.

Konungen beslutade att ”genom er kommissorialrätt inkvirera om trolldomsväsendet … (den skall) granneligen rannsaka och efterfråga”.