Vad är meningen med livet?

På Facebook hittade jag den här länken om vad en obotligt cancersjuk 24-åring skrivit om livet.

Det fick mig att fundera på hur jag förändrat mitt liv efter att jag blev sjuk.

I dag ägnar jag mer tid åt saker som får mig att må bra

I trädgården odlar vi en stor del av maten. Men den tillför så mycket mer. Jag har ett stort behov av kreativitet. Färg, form, doft och smak är viktigt när jag väljer växter. Nu när barnen är vuxna har växterna och hönsen blivit mina barn.

Cykla är frihet samtidigt som det ger motion, upplevelse och frisk luft — Cykla i naturen är frihet samtidigt som det ger motion, upplevelse och frisk luft

Den här bilden där jag sitter i farmors knä får symbolisera harmoniska relationer. Störst tacksamhet känner jag över barnen.

Skrivprojektet känns viktigt – även om det går väldigt långsamt framåt. Här förenas mina erfarenheter (vad händer under extrem press, juridik, kunskap om örter) med frågor som engagerar mig (hur man lever i symbios med naturen, den lilla människans kamp mot byråkratin, balansen mellan rättssäkerhet och effektivitet).

Ändå känner jag skam över att det gick som det gick. Inte för att jag vill ha tillbaka det livet jag levde. Psykologen brukar beskriva det med att det beror på vilket bergstopp jag sitter. För det mesta sitter jag på bergstoppen där jag inte jämför mig med andra, eller bryr mig om vad andra tycker. Där jag inte lägger pengar och tid på smink och tjusiga kläder. Där jag är i nuet, nyper ett blad av ramslöken och tuggar medan jag vänder ansiktet mot solen och drömmer om hur rabatten skall bli nästa år.

Men så ibland kommer den där skammen då jag redan börjar oroa mig för vad jag ska ha på mig på sonens student i juni, när funderar över vad våra gamla vänner säger om mig som bara ”försvann”. Där jag kan bli ”nojjig” av tanken hur jag ska föra en normal konversation. Mitt liv är inte som det var förr.

På söndagarna cyklar vi – upplever – lyssnar, doftar. Och resten av veckan är jag. Mina tankar är fria att ägnas åt 1600-talets Dalarna, att tränga in i Marits tankar och känslor. I mitt liv är yta inte längre viktigt. Jag äger inte mer än kläderna jag har på kroppen. Servis och bestick förvarar jag åt barnen. Mina tavlor är uppdelade mellan barnen och gåvan dokumenterad.

I allt försöker jag leva så klimatsmart som jag bara kan – för det känns viktigt för mig.

Från och med nu ska jag bära med mig här de orden från brevet;

”Det är dumt att vara rädd för andras åsikter. Rädsla försvagar och lamslår dig. Om du tillåter det så kommer rädslan att växa sig starkare för varje dag tills det inte längre finns något kvar av dig, tills bara skalet av dig själv återstår. Lyssna på din inre röst och följ den. Vissa kanske kommer tycka att du är galen, medan andra kommer tycka att du är en legend.”