För mitt inre såg jag att Gullichs-Anna och hennes familj åkte häst och vagn till Kyrkbyn från Loka. Men när jag frågade Lennart hur en vagn kunde ha sett ut ställde han sig frågande till att de skulle ha använt vagnar. Efter att ha läst i ”Landsväg, krog och Marknad” av Lars Levander låter jag dem rida häst och gå de sex kilometerna från Loka till Kyrkan.
Svar den 25 juli 2017 från Maria Björkroth, Dalarnas museum
”Kolla gärna med Jan-Olof Montelius om gamla vägar etc.
Läs gärna fransmannen Charles d’Ogiers ”Dagbok öfver dess resa i Sverige med franska ambassadören, grefve d’Avaux. År 1634.” Finns digitalt.
Det snabbaste sättet att resa var med häst och släde på vintervägar över frusna sjöar och myrar. Varor och gods transporterades helst vintertid. På vintern ökade transporthastigheten och kapaciteten. Då kunde en häst dra dubbelt så tungt lass, dubbelt så lång sträcka jämför med transporter på sommaren. En häst på vintern = fyra hästar på sommaren. Dåligt vinterföre kunde leda till brist på livsmedel i områden som var beroende av transport av varor att köpa livsmedel för.
På sommaren var färdmedlen främst att gå, rida, eller där så var möjligt utnyttja vattenvägarna.
Vid transport fotledes på barmark kunde förflyttningen vara ca 2 mil (20 km)/dag, sex dagar i veckan (= ca 120 km/vecka). Dalfolk förväntades kunna förflytta sig ca 30 km/dag eftersom de skulle gå 2 ”dalfolksmil” á ca 15 km (ca 180 km/vecka). Sannolikt transporterade de då den packning som medfördes med hjälp av häst = ”forcerad marsch”.
Allmänna kommunikationer” utvecklades bl.a. genom 1649 års ”Krögare- och Gästgifware Ordningh” som ledde till ett skjutsväsende med gästgivargårdar som låg med en till två mils avstånd från varandra. Gästgivaren skulle hålla resande med öl och mat och hästar (man lämnade de skjutshästar man kommit med och reste vidare med andra, förhoppningsvis utvilade, hästar). För resenärernas som reste med egna hästar, som skulle vila istället för att bytas ut, skulle det finnas stallplatser, hö och halm samt husrum med sängkläder och husgeråd. Allt betalades enligt fastställd taxa. 1651 stadgades att gästgivargårdarna skulle ha minst tre gästrum. De skulle också hålla beredskap med minst åtta hästar, två vagnar, fyra kärror och sex slädar, även ridsadlar och båtar för färder över vattendrag kunde finnas. 1664 bestämdes att avstånd och avgift för färd till närmaste skjutsstationer skulle vara anslaget på en tavla. Skjutssystemet innebar också att man strävade efter att reglera och förkorta väntetiderna för att resa vidare med nya hästar, liksom man reglerade avgifterna för dem som fördröjde avgående skjuts, hade man inte hunnit sova eller få mat så kunde man få betala och åka ändå när den avtalade skjutsen kört fram. På så sätt kunde man utnyttja fler av dygnets timmar till transport och tillryggalägga längre sträckor än med övernattningar.
På den tiden kom folk dit de ville, systemet var inte bekvämt, men effektivt. Jag tror vi skulle kunna ha stor nytta av att organisera de allmänna kommunikationerna på liknande sätt idag :)”
Jag skickade länken till sidan och frågade om det var ok att citera och fick följande svar;
”Hej
Det är ok att du citerar, men uppge gärna datum för när det var skrivet.
När det gäller 6 km är jag övertygad om att de flesta gick, det är inget särskilt långt avstånd, tar mindre än två timmar hur du än går.
Från ett annat ställe i landet finns en berättelse om en kyrkvärd som på söndagsmorgonen brukade gå drygt 10 km för att hälsa på sin dotter i grannsocknen, där tackade han nej till att äta frukost för han ville inte ta risken att spilla på sina kyrkkläder, och sedan gick han dryga 10 km tillbaka till kyrkan innan kyrkklockorna ringde samman till gudstjänst.
Idag finns det folk som löper en halvmara på morgonen innan jobbet och det är väl samma sak?!
Med vänlig hälsning
Maria”
Följande svar fick jag den 27 juli 2017 från Jan-Olof Montelius, Väghistoriska samlingarna
”Manus till Fribergs ”Dalarnas sommarvägar” finns i Trafikverket, Väghistoriska samlingarna, Borlänge. Bifogar ett utsnitt som rör vägarna Mora-Idre, samt ett utsnitt ut Fribergs karta där han lagt in vägarna på 1600-talet (heldragen linje=viktigare vägar, streckade=mindre /alternativa vägar).
Bra kartor är Lantmäteriets historiska kartor
U14 General Land Cort över St Kopparbergs höfdingedöme mm. O Schallrooth 1679
U30 Generalkarta över St Kopparbergs län 1719
Om övrig litteratur om vägar i Älvdalen: Se Väghistoriska samlingarna, Väghistoriska litteraturdatabasen. Sökord ex. Älvdalen
http://webbsok.mikromarc.se/Mikromarc3/web/default.aspx?Unit=6480&db=trafikverket
I övrigt hänvisar jag till Maria Björkroths svar.
Med vänlig hälsning
Jan-Olof Montelius, Väghistoriska samlingarna”
Tack Maria och Jan-Olof, er medverkan är ovärderlig!
Länkar:
Friberg, Nils. Dalarnas sommarvagar pa 1600-t, III. Öster- och Västerda…
Vandring genom Dalarna, sid 41 (Beskrivning av hur älven korsas vid Breavad)