Inget smink – inte ens lite läppstift – men jag knäpper bh:n i ryggen innan jag drar på den grå HM-klänningen. Masserar hårbotten med huvudet böjt över duschgallret och noterar att en av de svarta kakelplattorna lossnat. Samlar håret i en svans. Ska jag ta lite parfym?
Necessären är inte större än ett kuvert, ett blått kuvert med guldmönster likt en persiskt matta. Längst ner bokstäverna ”Türkiye”. Där ryms både tandborste och tandkräm, mobil-laddare, serotinintabletter, kristalldeodoranten, försvarets hudsalva, nagelfil, en White-nail-penn”, hårsnoddar, en pincett, ett läppstift från Lóreal med nr 345 (Cristal Cerise) och en parfymflaska mindre än läppstiftet.
Två tryck med siktet inställt på halsgropen förflyttar mig sju år bakåt i tiden – till Tax-free-butiken på Kastrup. På väg till kursen som blev en nystart.
På vänster ringfinger fanns inte längre någon ring. Istället fyllde den diamantslipade plastkorken min hand när jag lyfte den mot näsan för att dra in doften av glamour.
I nästan fem år blev den doften min följeslagare genom poliskorridorer, rättegångssalar och under kristallkronorna på Grand.
Nu är livet ett annat.
Kontrasterna var stora när vi träffades – även om vi båda oftast bar arbetskostym.
Hans var röd, vänster bröstficka kantad av blå bläck, svarta oljefläckar på knäna.