I byn Åsen fanns en fattig pojke som hette Erich Erichsson. Sommaren 1667, från midsommar och tre veckor framåt, hade han märkliga uppenbarelser. Det var vita änglar som uppmanade människorna till bättring. I anteckningarna från extra tinget september 1668 finns beskrivningar av Slängbodarna. Flera av vittnena tycks ha tillbringat somrarna i Slängbodarna.
Enligt böckerna skulle Slängbodarna ligga på en höglandsplatå (700 m ö h) mot Härjedalen ca 4 mil norr om byn Åsen. Söderläget skulle ge ett bra microklimat.
– Ska vi köra till Slängbodarna idag? frågade Lennart. Jag har kollat – det är inte några skjutövningar.
Mina geografiska kunskaper om Dalarna är högst bristfälliga. Tillsammans tittade på på kartor där vi hittade en ås med ett liknande namn. Bara att ge sig iväg.
Höga tallar där vattendropparna glittrade på ris från blåbär och odon. Blodröda lingon längs vägen. Tini hade varit förutseende och tagit med bärplockarna.
På vägen gjorde vi många stopp i ödemarken.
Eftersom området är ett stort skjutfält är grusvägarna många men dåligt märkta. Vi hittade en högplatå som skulle kunna vara den eftersökta åsen – men fäboden då?
Lennart ringde en vän och fick en kufisk beskrivning av var det skulle kunna vara. Söderläge hade jag läst.
En bit från vägen såg vi en glänta som hade en jämnare färg än den brokiga matta av renlav/björnmossa, blåbärsris och röda lavar. Vi gick ur bilen.
Lennart hittade de första lämningarna.
– Det här är resterna av en ladugård – i de här två hålen slängde man ut gödseln. Oftast låg husen i utkanten av fäboden. Inne på fäboden slog man gräset och lagrade det i lador. När vintern kom hämtade man hem höet till byn.
Nu såg vi tydligt skiftningarna i marken. Johannesört växte i stora fång – kanske en kvarleva från 1600-talet?
Och vi hittade ännu fler lämningar efter hus.
– Vad jag har läst grävde de ner sina grytor i en tjärn när de åkte hem på hösten för att inte härjedalingarna skulle ta dem.
Och plötsligt låg den där – den bottenlösa tjärnen – omgiven av myr och hjortron.
– De måste ha haft någonstans att kyla mjölken – ett mejeri, sa Lennart och strövade vidare i gräset. Här är det!
Från en underjordisk källa rann det svalt vatten. Vi hittade även en cirkelformad fördjupning. Kanske var det här de kylde mjölken.
På vägen tillbaka hittade vi ytterligare husgrunder
—och stenrösen som markerade fäbodgränser enligt Lennart.
Sedan visade Tini och Lennart en himla massa andra helt fantastiska ställen – men att hitta Slängbodarna där mitt ute i skogen var oslagbart!