”Redan från första början inreddes fånglokaler i rådhuset. ”Kistan” eller fängelset var närmast avsedd för stadens behov men fick sedermera även tjäna som länsfängelse till dess staten byggde ett nytt stort fängelse, färdigt 1848, vid nuvarande Villavägn (”Villovägen”). Det gamla fängelset var mycket trångt och föga ändamålsenligt. År 1654 omtalar stadens byggnadsräkenskaper en förstärkning av ”kistan” eller fängelset som tjuvarna sönderbröto. En av stadstjänarna hade sin bostad i rådhuset tydligen med skyldighet att bevaka fångarna. Detta var inte lätt. Rymningar inträffade ofta. Karl-Gustaf Hildebrand ger i sin stadshistoria drastiska skildringar av hur klent det var beställt med bevakningen även av grova brottslingar. Halshuggningarna verkställdes på Stora Torget, hängningarna skedde i Pilbo. Då emellertid galgen ansågs stå för nära gruvan flyttades den efter ett par år längre åt söder till en skogshöjd inte långt från Främby. Spöslitning företogs på torget framför rådstugodörren.
Många av de personer, mest äldre kvinnor, som under häxeriprocesserna i Dalarna, anklagades för trolldom och blåkullafärder mm satt i avvaktan på rannsakning och som i ”stenhuset” i Falun eftersom ”sockenkistorna” inte ansågs nog säkra. Tillgängliga rättegångsprotokoll och andra officiella handlingar från den tiden vittnar om de obeskrivliga lidanden, som de anklagade åsamkades av rättvisans tjänare, men även om den vidskepelse, som högre myndigheter ådagalade. Antalet straffade uppgick under åren 1668-1673 till omkring 200, de flesta från Älvdalen och Mora, av vilka ett 50-tal halshöggs och brändes på bål. Sedan en gumma av häradstinget i Älvdalen i januari 1669 dömts att mista livet, dog hon i falufängelset, innan hovrätten fastställelse av domen hunnit komma landshövding Gustav Duvall tillhanda. Han tvekade om han skulle låta kroppen ligga kvar i fängelset bland de där förvarade fångarna eller om han skulle låta bödeln gräva ned den under galgen. Han fattade till sist det beslutet, varom han underrättade hovrätten, att han låtit bränna liket på galgplatsen ”för att därmed om möjligt beveka de förhärdade till någon rädsla, ånger och bekännelse, helst som hon varit en av dem som är det största upphovet till den vederstyggliga trulldomslasten och lett såväl föräldrar som många enfaldige barn ifrån Gud och den självmördaren Sathan”.
”Häxerifarsoten upphörde 1673 i Dalarna men spred sig senare till andra delar i landet. År 1675 var den i full gång i Stockholm. Men så sent som 1757 flammade den ånyo upp i Åls socken i Dalarna, då ett tiotal kvinnor utpekades som trollpackor. Efter att ha underkastats tortyr och med handklovar fastsmitts vid golvet erkände de att de övat trolldom. De införpassades till fängelset i Falun, där de vid förhör inför landshövding Bernhard von Hauswolff återtog sina bekännelser. På eget bevåg återgav landshövdingen dem friheten. De frikändes också i högre instans, men historien var inte slut därmed. Biskopen och prästerskapet i Västerås stift drog saken inför riksdagen 1761 i syfte att få till stånd en ny rättegång, Men denna aktion misslyckades. Istället blev tingsdomaren i den första rättegången dömd till spöstraff för att han beordrat om skärpning av tortyren och till höga skadestånd åt de oskyldigt anklagade.”
Ur Historik om Falu Rådhus av Axel Östberg, Dalasamlingen småtryck på Biblioteket i Falun.