Tillbakablick

Veden sprakar i kakelugnen. Kinderna känns varma efter cykeltur och promenad med min älskade. Tulpanerna på bordet påminner mig om att våren är på väg.

Den 18 februari är det ett år sedan min älskade sådde ett frö av verklig lycka. Idag är mitt liv så annorlunda – varje dag strävar vi efter att leva klimatsmartare. Ännu finns vare sig mod eller ork att dela med mig av mina tankar. Vi lever ett ovanligt liv – och jag misstänker att många skulle uppfatta mina tankar som provocerande.

Det har varit ett år i stillhet. Ett år där jag isolerat mig för att höra min egen röst, mina egna tankar. Ta reda på vad som viktigt för mig?

Under året har jag försökt att skala av ytan, hitta min inre kärna. Låter det flummigt?

Ja, det var ju det jag sa! Mina tankar skulle väcka irritation. Kanske bäst att behålla dem för mig själv. Är jag redo att bli fördömd, ifrågasatt?

Åh andra sidan har jag klarat ett år som ”eremit”. Vad är viktigast – att leva ett liv utifrån mina prioriteringar eller leva ett liv för att visa andra hänsyn och omtanke? Vad är ”ytan” värd?

Jag vet inte?

Jag fortsätter leva utifrån mina prioriteringar. Och jag väljer isolering ännu en tid.

Sakta, sakta hittar jag fotfästet och börja min vandring på otrampade stigar.