Tåget gungar fram genom ett vitt landskap.
Det är som om naturen dragit upp duntäcket till öronen för att kunna somna om.
Två rådjur betar på ett rapsfält långt bort.
Tänk – en gång var även vi människor utlämnade åt naturens nycker. Det var en tid då frösamlande var viktigt för familjens överlevnad. Idag kan vi gå till närbutiken och köpta mer än det vi behöver.
Inte så konstigt att miljöförstöringen eskalerar. Allt fler produkter i hyllorna är långväga gäster. ”Färska” gröna bönor från sydamerika. Kanske dövar texten om att de är ekologiska någon konsuments miljösamvete. Smaklösa jordgubbar från Spanien.
Det fanns en tid när man bara åt närodlade jordgubbar på sommaren. Jordgubbar som fått mogna på plantan – fullmatade med smak och nyttigheter. På vintern åts morötter och hasselnötter – samtidigt som längtan efter jordgubbar växte.
Maten blev en del av årstidens växlingar.
Jag stänger av – försöker hitta det ursprungliga i mig. I helgen mixade vi de sista torkade nässlorna och citronmelissen. Under snön spirar nya nässlor. Snart är det dags att börja skörda igen!
Telefonlistan med vänner jag borde ringa fylls på. Men just nu är det som att jag inte orkar – det är som om jag bara behöver vara i min bubbla – med mina drömmar om våren, med mina haikudikter och kärleksord till min älskade.
Och så behöver jag tid med syskonbarnen – i dem ser jag det lilla barnet i mig själv och kan – genom dem – ge mig den kärlek som jag behöver.
Mitt självförakt är stort!
Psykologen sa att det var bra för mig att umgås med syskonbarnen (även om mitt immunförsvar fortfarande är svagt och jag riskerar nya förkylningar).