I inkorgen hittade jag en inbjudan till nätverket för adepter i Styrelsekraft. För första gången på länge kände jag att det skulle vara kul att gå. Inte för att jag har mycket att tillföra – men det skulle kunna vara ett litet steg ut i livet.
Jag har en lång lista med gamla vänner som jag borde ringa. Men det är som att jag fortfarande skäms. Varje dag tänker jag ”Idag ska jag ringa” – men så går dagen utan att det blir gjort. Det är som att jag var till genom att prestera – göra. Nu bara är jag. Kan människor acceptera mig för den jag är idag?
Innan skilsmässan hade jag ett fint hem, en perfekt familj. Därefter satsade jag på företaget och byggde upp något som jag var stolt över. Men nu? Vad har jag nu?
För första gången i mitt liv känner jag mig villkorslöst älskad för den jag är – och inte för vad jag gör eller för vad jag har – inte för någon yta.
I snart ett år har jag inte presterat någonting. Jag har bara varit – sovit – gjort yoga. Jag sminkar mig inte. Lallar osminkad omkring i grova kängor, jeans och fleecetröjor. Kanske är det därför jag känner mig älskad för den jag är – jag har inte gjort något som förtjänar beundran, inte gömt mig bakom något skal.
Kanske är jag rädd för att ge mig ut i världen – kanske är jag rädd för att återigen bli värderad efter samhällets normer.
Yogan har hjälpt mig i att tycka om mig själv.
Tåget gungar norrut. Kroppen känns härligt avslappnad efter kvällens ledda yogapass. Sussie hjälpte mig hitta vidare i så många ställningar.
Sakta börjar de jobbiga tankarna blekna bort och jag inser att jag lever i en ny sorts frihet.