Fastigheten är såld och mina föräldrar skall hämta mina saker. Därför tar jag fram konkursbouppteckningen och tittar i bilagorna över lös egendom. Det dröjer inte många sekunder innan andningen blir ytlig. Det är som om bröstkorgen snörs ihop. Axlarna skjuts fram och hela jag kryper ihop. Klumpen nere i maten växer och fyller snart hela mitt bröst – det är som att få kramp i lungorna.
Likadant varenda gång när tankarna nuddar verksamheten i Hammenhög. Kanske är det inte så konstigt att viss egendom saknas på listan med separationsrätt. I mitt huvud fanns bara en enda tanke – andas – ta djupa andetag.
Det har gått nio månader sedan jag tog beslutet att försätta bolagen i konkurs. För tjugo år sedan ställde jag om till ett liv som förälder. Nu har jag försökt vänja mig av med det materiella.
Det finns saker som jag fortfarande behöver, cykel, dator och skor som är bra att gå i.
På biblioteket läser jag om cirkulär ekonomi. Där och då känner jag tacksamhet över att jag tvingades ändra livsstil.
Det krävs mod att göra sig av med det materiella. Nu tränar jag på att se skillnad på behov och begär.