Nu börjar det komma upp i växthuset. Först var det dillen jag strött ut. Den anades i ljusgrönt, som ett flor. Strax därefter krökte ärtorna sin stjälk mot friheten, vecklade ut sina blad. Plötsligt var jorden full av prydliga rader – några för tätt – några med rätt avstånd.
Det behövs vatten. Eftersom växthuset är stort tar det tid. Tid när jag bara kan stå alldeles stilla, studera växterna, drömma, medan vattnet strilar ur slangen likt ett varmt sommarregn.
Det var då jag såg en märklig rad. När jag böjde mig ner upptäckte jag att bladen var helt uppätna – sniglar!
Sedan dess har jag fört ett krig. De suger sig fast i plasten. Men jag har lärt mig. Med handskar plockar jag dem och lägger i spannen med ogräs. Hönsen nöjer sig med ogräset – men ankorna glufsar glatt i sig sniglarna också.
När mardrömmarna väcker mig blir jag som en snigel. Varenda cell söker kroppskontakt och jag klibbar mig fast på min älskades trygga kropp. Hans andetag är lugna. Han lägger armarna runt mig. Han är van vid det här laget.
Min andning är snabb – som om jag hade sprungit – fort, fort – länge. Men jag vet att det är ilska. I drömmen skrek jag. Bägaren rann över.
Det började med att jag gick omkring och plockade upp efter andras barn. Städade. Det tog aldrig slut hur mycket jag än skyndade mig. Så fanns människor där från det förgångna. Händelser. Känslor. En upprepning av något som varit.
Men i drömmen tyglade jag inte min ilska. Jag slutade knyta näven i fickan och jag sa precis vad jag tyckte och kände. Jag berättade min sanning. Höjde rösten mer och mer. Skrek, svor.
I många år har jag jobbat med att inte bli arg – hålla mig lugn i alla lägen.
Det är som om alla de där årens samlade ilska bor kvar i min kropp. Det går inte att somna även om min älskades lugn försöker tränga undan ilskan. Den är stark. En styrka som kommer ur så många års samlande.
Kanske vill jag inte somna om. Kanske skräms jag av känslorna. Jag vill inte tillbaka till det som varit – inte ens i drömmen. Det är en lättnad att inte längre vara advokat. Att bara kunna vara jag – inte vara någon annan till lags – inte behöva tänka på mitt rykte.
Psykologen påminner mig om att jag är sjukskriven på heltid, att det är ok att varken kolla mail eller telefonsvarare, att det inte finns några mail eller telefonsamtal i världen som behöver besvaras av mig.
Just nu är det mitt välbefinnande som är i fokus – inte att tillfredsställa andras behov – att vara trevlig och andra till lags.
Det är en annan tid nu.
Hos psykologen fick jag pröva att förstärka de jobbiga känslorna, känna hur de växte sig starkare, fyllde min strupe som en ballong.
Han lärde mig styra känslorna. Genom att förflytta mig till den porlande ån smällde jag ballongen som fyllt min strupe och hotade att kväva mig.
Det är en annan tid nu. Det är tid för mig.
Fortfarande är jag så osocial man kan bli. Den mesta tiden tillbringas i växthus, trädgård och naturen.
Fortfarande har jag inte skrivit en rad efter Älvdalen – ja annat än här på bloggen. Här har jag redan brutit löftet att inte vara personlig. Jag behöver det här skrivandet för att överleva. Bloggen är mitt sällskap. Där vräker jag ur mig ångesten. Efteråt kan jag försiktigt snegla på den på samma sätt som jag iakttog tomten när jag stod gömd bakom fatöljen hos farmor – en julafton för länge, länge sedan.
Det var inte så farligt trots allt.
Sakta lockar jag fram trädgårdsdrömmarna. Kvällens vattningsrunda med solnedgång och fågelsång. Trädgårdsdrömmar; vit trädgård, doftträdgård, myntalund och kanske en japansk hörna. Drömma kan jag alltid om en liten damm med en blå månskensträdgård.
Andningen flyttar sig längre ner i magen. Ögonlocken blir allt tyngre.