Tröttheten övermannade mig efter mötet med försäkringskassan.
”Du får inte känna att vi pressar dig. Vi har förståelse för din situation.” Hennes ögon var stora och mörka, de fick mig att tänka på en köttbullsätande Lady i Kalle Ankas jul.
Nej, min handläggare har verkligen varit underbar – men…
1) Fortfarande har jag inte fått något sjukintyg från när jag var inlagd på psyk. Hittills har jag ringt mer än fyra gånger.
2) Nu har jag varit sjukskriven i ett år (även om det inledningsvis endast var på deltid – en tid när jag bara blev sämre och sämre… gjorde vad jag kunde för att rädda företaget.) Därför behövs det en ny skriftlig ansökan innan de sänker sjukpenningen.
3) Så snart företaget är nedlagt ändras ersättningen från sjukpenning till arbetslös. Vilket innebär en sänkning.
Vilken normal människa som helst känner sig väl pressad att bli frisk snarast möjligt i den situationen?
Att vara företagare innebär att du har betydligt sämre skyddsnät än vad jag hade väntat mig i min vildaste fantasi.
I eftermiddag har jag bara sovit. Ändå har den där förbannade tröttheten letat sig in i minsta skrymsle i min kropp.