I Älvdalen är grusvägarna röda.
Efter sista gemensamma frukosten drog jag på termobyxor och kängor. Skärklitts fäbod var målet.
I Älvdalen är det tätt mellan slogbodarna. Varför finns det inga sådana i Skåne?
Stigningen gjorde mig genomsvettig redan innan jag nått fäbodarna. En man på hundpromenad visade mig vägen till Gnupen.
Det var brantare än jag väntat mig. Efteråt fick jag veta att Älvdalen är 220 m ö h, Skärklitt 478 m ö h och Glupen ytterligare 100-150 m ö h.
Den sista snön smälte och bildade rännilar av vatten på stigen. Stenarna var hala och ojämna. Det gällde verkligen att se efter var jag satte fötterna.
När jag tittade upp trodde jag att hjärtat skulle stanna – var det verkligen en Björn?
Så klart det inte var! Bara en rotvälta.
Men endorfinerna fortsatte pumpa – nu av utmaning. Skulle jag klara av att ta mig till toppen över de allt brantare klipporna. Jag kände mig som en kärring som stapplade fram och använde trädstammarna som gångstavar som jag drog mig upp med.
Just då hade jag faktiskt inte en tanke på hur jag skulle ta mig ner utan bara var jag skulle sätta foten för att inte glida bakåt och tappa fotfästet.
Utsikten var verkligen helt fantastisk.
När jag försiktigt tittade ut över kanten var jag inte lite imponerad att jag tagit mig hela vägen upp.
Nu var bara frågan hur jag skulle komma helskinnad ner.
Trädstammarna fick bli mina säkerhetslinor, mina stopp som jag kunde klamra mig fast vid om jag skulle falla. Grenarna mina lianer som jag höll i på väg mot nästa träd.
Men ner kom jag!
Det blev stora vägen ner till fäbodarna i betydligt raskare tempo medan det i min hjärna växte fram noveller.
Jag längtade verkligen efter att börja skriva – skulle bara kolla några saker i böckerna först – och äta lunch.
Det var tur att jag tog lunchen först för sedan försvann tid och rum. Människorna i de gamla domstolsprotokollen fick liv. När jag tittade på klockan var den 22 och jag upptäckte att telefonen varit på ljudlös sedan i morse. Det enda jag skrivit var anteckningar från böckerna.
Nåväl – bussen går 9.20 och sedan har jag mer än nio timmars resa framför mig. Så nog borde det bli tid att skriva alltid.