Skrivarretreat på vandrarhemmet Tre Björnar i Älvdalen (1)

Det var ännu charmigare än jag hade väntat mig – det gamla pensionatet från 1916. De slitna spegeldörrarna i korridoren, de bruna plastgolven, de grönmålade möblerna på rummet. Det fanns en avskalad enkelhet som passade för reflektion.

Ingela gav mig möjligheten att välja mellan två rum men jag visste direkt att nummer tio var mitt. Ett hörnrum med solgula väggar och utsikt över vattnet från skrivbordet.

Men, herregud – vad ska jag skriva?

Min psykolog har avrått mig från att starta några nya projekt. Egentligen vet jag inte vad jag tänkte när jag anmälde mig. Kanske tänkte jag att jag kunde fortsätta som på psykiatriska kliniken och bara låta orden forsa ur mig. Men det är något annat nu.

Klockan var bara 5.30 när jag vaknade. Himlen klarblå. Ändå tog det en halvtimme innan jag kommit upp. Ute låg det ett tunt frostlager och jag gav mig in igen för att dra på ytterligare ett lager kläder. Jag tänkte med tacksamhet på min älskade som klokt nog fick mig att trycka ner termobyxorna i resväskan precis innan vi skulle åka.

Med systemkameran över axeln och iPhonen i fickan följde jag den gamla banvallen ner mot kyrkan. Vid vattnet hittade jag en orangemärkt led. I Myckeln simmade sjöfåglar vars namn jag aldrig hört och stora vita svanar. Det var alldeles tyst och vattnet låg spegelblankt.

Där och då bestämde jag mig. Det här blir dagar för reflektion och att vara. Målet är att varje dag få ihop två läsvärda blogginlägg. Det ger mig anledning att besöka porfyrmuseet, Zornmuseet. Och om det är möjligt skulle jag vilja se både Sveriges äldsta träd och högsta vattenfall. Båda ska finnas här i Älvdalens kommun.

Den här bloggen – och allt stöd jag fått i sociala media – har betytt så otroligt mycket för mig de senaste månaderna. Den här veckan ska jag ge mig tid att gå igenom alla fina kommentarer och klokskap ni delat med er av.

I mitt nya liv ska jag ta det lugnare. Just nu är det projektförbud. Just nu är det träning i att vara sysslolös.