Tisdag och tid hos psykologen. De senaste dagarna har jag nästan längtat.
Stundtals finns min ork och styrka. Allt oftare kan jag se positivt på framtiden och skratta. Det är lätt att tro att jag är frisk nu.
Men när jag ska ta tag i jobbiga saker är all beslutsamhet och styrka borta. Det är som om hjärnan slutar fungera. Idag kan jag överhuvudtaget inte förstå att jag klarade av att jobba som advokat.
Att svara på konkursförvaltarens frågor i ärenden gav mig panikkänslor och skam. Återigen smög hopplösheten sig in i min hjärna och jag kunde förstå varför jag ville ta mitt liv. I min ensamhet grät jag som ett barn. Hur kunde det gå så fel?
I morgon flyr jag upp till min älskade igen. Men först ett samtal med psykologen. Tid med barnen och en välbehövlig massage. Just den där massagen längtar jag verkligen efter.
Jag känner igen det – otåligheten. Hjärnan behöver vila, och det kan ta tid. Man måste låta den ta den tid det tar. Du återfår Din förmåga – sakta men säkert – om Du försöker stå ut med att det tar tid.
Ja, det är väl så – men inte alltid lätt för omgivningen att förstå.