På Blondinbellas blogg läser jag om hennes power-ring och kommer att tänka på min skilsmässoring. Att jag väljer att berätta den här historien beror på en av dagens klienter. Hon berättade att det som hjälpt henne mest genom skilsmässan var att jag hade delat hennes upplevelser. Därigenom upplevde hon att hon inte var ensam. Kunde jag klara det så skulle hon.
Med förhoppning om att det här kanske kan hjälpa någon annan så väljer jag att dela med mig.
När jag valde att skilja mig 2008 blev saknaden efter mina vigselringar en ständig påminnelse om ett liv som varit. För även om man väljer att skilja sig så finns det så klart många fina stunder som man saknar. Och saknaden efter ringarna påminde ständigt om de lyckliga stunderna. Det fick mig att känna mig halv.
I Hammenhög bor och verkar smyckedesignern Celestine Soumah Steurmer. Celestine är en fantastiskt varm person och det är som om hon fyller de smycken hon tillverkar med samma kärlek och glädje. Därför bestämde jag mig för att köpa en skilsmässoring av henne.
Ringen blev en symbol för att jag från och med nu bara skulle vara trogen mig själv. Mina beslut skulle utgå från vad som var bäst för mig och vad jag verkligen ville.
De första åren bar jag ringen på mitt vänstra ringfinger (där vigselringen suttit) – och det ställdes frågor om detta. Det var som en markering för mig själv att jag inte var redo att släppa in en ny man i mitt liv. Det fanns bara jag – och jag behövde tid att läka, att hitta mig själv.
Jag var förberedd på sorgeprocessen – och jag visste att det var lätt att vackla – att gå tillbaka till den trygga och invanda. Därför bestämde jag mig för att ge mig ett år att sörja och hitta mig själv. Under det här året skulle jag ge mig möjlighet att testa utan att ta några långsiktiga beslut. Jag skulle ge mig tid att sörja och gråta. Samtidigt målade jag upp en målbild. Den 9 juli 2009 – ett år efter skilsmässan – skulle jag ha en stor fest. Då skulle jag fira mitt nya liv. Men fram till dess skulle det vara ok att vara ledsen.
Den sommaren satt jag under äppelträdet, drack rött te och läste böcker om skilsmässobarn. Allt som handlade om skilsmässor grävde jag i på djupet. Jag anlitade terapeuter för att analysera relationer – hur skulle man bäst hantera olika situationer.
Under den här tiden kunde jag se hur irrationellt jag hanterade vissa situationer.
Och jag skrev, och skrev, och skrev… det var dagböcker i datorn, inom fasta pärmar och i stora block. Minst fyra A4 sidor om dagen skrev jag.
En väninna ringde upp mig och frågade om jag hade tid att träffas. Hon hade med sig en blombukett. ”Detta är en skilsmässobukett”, sa hon. ”Precis som man har en brudbukett när man skiljer sig så ska man ha en skilsmässobukett när man skiljer sig.”
Tillsammans skrattade vi åt eländet och pratade, och pratade, och pratade…
Att skiljas är ett stort steg. Fortfarande finns det stunder där jag känner mig ledsen. Framförallt saknar jag kärnfamiljen… och kanske drömmen om det som aldrig blev.
Men livet går vidare och idag är jag tacksam för att jag tog steget – för att jag gav mig själv en möjlighet att bli mitt sanna jag. Ibland är det som om relationer håller en kvar i vanor – som om man förstenas och inte kan ta sig upp ur inkörda hjulspår.
Många klienter som jag möter delar min vånda. Själv vacklade jag i sju år innan jag tog steget. Det är lång tid och jag har träffat kvinnor som våndats ännu längre.
Mitt råd är att ha en samtalsterapeut i processen. Det finns inget svar på när det är dags att skiljas – men en samtalsterapeut kan stödja genom processen så att man inte backar… för det är så lätt att backa när den andre blir så där supergullig igen… när det plötsligt är den person man blev kär i.
Det finns ett blogginlägg till som jag vill skriva i kväll. Därefter skall jag ägna kvällen åt att gå igenom texter till sidan http://www.skiljas.nu/. När jag var i Stockholm i oktober träffade jag sidans ägare på Centralen och det är tänkt att jag ska skriva om juridik på sighten. Jag vill hjälpa andra som är på väg att skiljas – samtidigt tycker jag inte att det hör hemma på den här bloggen – det är mitt förgångna – idag lever jag ett annat liv.
Men min skilsmässoring har jag kvar. Den påminner mig om att leva i nuet och vara trogen mig själv! Och nu inser jag att den även är en powerring – ett bevis på att jag har en djävlar anamma och en kraft att även ta mig igenom svåra situationer. För skilsmässan är nog det svåraste beslutet jag tagit!