Vid den porlande vårbäcken stannar jag och bara lyssnar. Ljudet blandas med fågelkvitter utan namn. Långt bort hör jag hackspetten.
Marken är fylld av vitsippor som jag försöker fånga med min iPhone. Längre och längre ner krålar jag i den leriga mossan.
Ändå lyckas jag inte hitta fokus. Tid och rum försvinner. När jag reser mig upp för att studera resultatet hör jag ett avlägset skratt.
– Åh, vad du skrämde mig. Vi trodde du var sjuk.
Hennes röda lockar lyser trots molnen. Hennes steg är raska. Ja, hela hon lyser. Utan att hon stannar byter vi ord om försvunna människor på fjälvandringar, fågelsång och om att njuta varje minut.
Det är ett annat liv.
För första gången på flera år känner jag min kropp. Tack Cecilia Lindqvist på Milda Makter för det du gör med min kropp. Jag har ingen aning om vad som händer – men det gör en obeskrivlig skillnad. >