Så sitter jag då på tåget igen – på väg till min kloke älskling.
Till tågets gungande färd landar alla intrycken. Dygnet hos mina föräldrar var ovanligt intensivt – men mer om det en annan gång.
Förra gången jag lämnade Ystad funderade jag på hur jag skulle göra livet enklare – hur jag kunde ta små steg mot att bli en digital nomad.
Nu är handväskan och ryggsäcken organiserad. Handväskan med linsvätska och mobilladdare för att klara spontana övernattningar. Ryggsäckens necessär har små flaskor med schampo, balsam och ansiktskrämer för att klara några dagar på resande fot.
Den där ryggsäcken får väl inte dottern att jubla (hon fick för några år sedan mig att ändra min resegarderob från ryggsäck och joggingskor till snygg axelremsväska och kängor).
Men nu är en annan tid.
Jag vänjer mig vid ett mer avskalat liv. Ett liv utan fransk manikyr och tonat hår. Ett praktiskt liv med skodon för långa promenader och vädertåliga jackor.
Jag vill hitta min kärna och skala av all den där ytan jag spacklat på under så många år, slita av masken med det professionella leendet som funkade även när jag grät inombords. Ta av min mentala regnrock som fick elakheterna att rinna av mig. Våga vara sårbar istället för att vakna kallsvettig av ångest och mardrömmar.
Det är en annan tid nu.