Där på sjukhuset var det som att trycka ctrl-alt-delete.
Det var som att börja ett nytt liv. Som att se allt med nya ögon.
Jag skalade av och skalar av – för att sakta bygga ett nytt liv – ett bättre liv.
Mina föräldrar har fått fullmakt att företräda mig på banken. Allt med ekonomi ger mig ont i magen. Alla myndighetspapper. Min hjärna har helt enkelt fått kortslutning på vissa områden.
När jag satt där vid mina föräldrars dator igår och la upp ny nya behörigheter gick tankarna till alla andra som är sjukskrivna för depression – människor som kanske inte har det fantastiska skyddsnät som jag har.
Ständigt är det fler val som ska göras, fler beslut som ska fattas, mer beslutsunderlag att ta del av. Oranga kuvert från pensionsmyndigheten. Val av elbolag, telefonbolag, husläkare. Val av skola till barnen, ketchup i affären, närodlat, ekologiskt, hälsosamt, dieter.
Det räcker att titta tillbaka till när jag var barn. I affären var utbudet mindre – mjölken var från Skånemejerier och fanns i två varianter – lättmjölk och vanlig mjölk.
Likt änderna gick vi i flock. När en lyfte – lyfte alla.
När jag är frisk älskar jag valfrihet och vill ta mina egna beslut. Men just nu är jag inte där. Just nu ser jag saker på ett annat sätt. Dagens samhälle ställer höga krav på individen även i det lilla. >