Det fanns en trötthet i min kropp som jag inte kände igen. Fötterna släpade i sanden och för ovanlighetens skull fick min älskade vänta på mig. I vanliga fall vill jag gå och gå och gå, vill inte vända tillbaka. Men igår var det annorlunda. Det hade inte ens gått en timme när jag första gången frågade hur länge vi hade varit ute.
Det var en ny sorts trötthet som hade slagit sig ner i min kropp. Mer fysisk. Mer förlamande.
Breven där hemma väntade på genomgång. Dessutom gnagade kommentarerna på bloggen.
En är utlagd utan att jag har besvarat. Ytterligare tre har jag valt att inte godkänna.
Lika bra som bloggandet och alla kommentarer tidigare varit. Lika dåligt är det just nu.
Vi får se hur jag ska förhålla mig till det på sikt – men just nu väljer jag att inte kommentera och inte godkänna några negativa kommentarer.
Samtidigt så visar inläggen hur tungt advokatyrket kan vara. De stärker mig i beslutet att lämna juridiken.
>
Låt tröttheten fortsätta att skölja över dig. Stanna i den. Ha inte bråttom med att komma vidare.
Sortera strumpor, behåar, trosor, småspik och du kommer att märka, att du samtidigt omärkligt sorterar tankar.
Vilket i sin tur leder till, att du tar de beslut, som troligen måste tas.
En kärleksfull man vid din sida, en klok väninna som orkar lyssna när du ältar (att älta om och om igen är livsnödvändigt) under samtalspromenader och en proffsig samtalsterapeut som knuffar dig vidare.
Kämpa Annika, kämpa!
Tack Ingeborg för kloka råd!
Har precis bara ramlat in lite här på bloggen, efter att inte ha läst på väldigt länge, typ ett år eller så. Ser och förstår att jobbiga saker hänt och att livet är lite tyngre och mer annorlunda nu.
Vill skicka en hälsning och värme, för jag vet att det kan lätta i små stunder mitt i allt som är jobbigt. Så kram och en visshet om att allt leder till något annat. Allt ändras, hela tiden – det vet vi med säkerhet. Och du kommer att komma ur detta också så småningom. Allt är som det är och det är ok.
Bästa hälsningar från Wivan
Tack – börjar kunna se ljuspunkterna.