Så är det som om hela min värld rasar igen och jag ligger där i en blöt pöl.
Sårbart hudlös. Skyddslös,
Måhända jag övertolkar. Måhända jag målar fan på väggen.
Det får mig att inse att jag har lång väg kvar – en oerhört lång och mödosam väg.
I morgon ska jag avboka deltagandet i ambassadörsträffen. Raset har fått mig att inse att det enda jag behöver just nu är vila, dagsljus och sund mat.
Utåt ler jag. Utåt är stegen bestämda, men inuti är jag som en rutten röksvamp. Tankeskärpan är borta och jag är oförmögen att fatta det enklaste beslut.
Sköt om dig. Tänk bara på dig. Sköt ditt tillfrisknande, men låt det ta den tid det behöver. Låt dig inte luras av att medicinerna gör dig starkare än du är.
Jag lider med dig, Annika. Har ju själv befunnit mig längst in i den svarta tunneln. För att hålla mig över vattenytan äter jag sedan snart 20 år tillbaka SSRI. Det hjälper mig. Har du prövat det?