Det var en av de där vårdagarna i april för snart 19 år sedan. Ja, inte de där första med sin förrädiska sol som sedan följs av kyla och kanske snö, som de gjorde 1995.
Bondepraktikan säger att om du inte fått sått innan fullmåne så får du vänta till nästa fullmåne. Och det stämmer varenda gång – då liksom nu. Vårvärme veckan innan fullmåne följd av vinterkyla fram till Långfredag.
När de där allra första vårdagarna kom det året var min väntan redan olidligt lång. Skyffeljärnet blev mitt sällskap när jag flydde från telefonens omtänksamma frågor – är du hemma än?
Det var i en annan tid. Det var innan mobiltelefonen blev var mans egendom. Det var en tid när vi inte kunde drömma om Internets möjligheter. Det var en tid när nya familjemedlemmar offentliggjordes genom en spaltannons i lokaltidningen och inte via statusuppdateringen på Facebook.
Efter tio dagar på BB var vi hemma – vårt vackra flickebarn och jag. Precis tre veckor över tiden.
Aldrig tidigare hade jag känt mig så lycklig. Med det ömtåliga lilla livet mot min axel gick jag runt i vårt perfekta hem, de stålborstade takbjälkarna jag oljat in med en blandning av linolja och terpentin, den vitmålade spisen jag designat, det stora köksgolvet som vi lagt och fogat i evigheters evigheter. Det var ett vackert hem – ett bra hem för ett barn att växa upp i.
Vårbruket var i full gång och det var bråda dagar på åkrarna,
men i den sköna skinnfatöljen bodde lugnet. I timmar satt jag och beundrade den lilla i min famn. Det var en obeskrivlig närhet. Vi levde i en symbios hon och jag medan hennes far satt fast i traktorn.
Just den här dagen kom min mor med en bukett av årets första vitsippor.
Varje vitsippa får mig att minnas den där familjelyckan – den där drömmen som så småningom gick i kras.
Du får mitt hjärta att gråta med din berättarkonst. Samtidigt lämnar du ut dig så mycket. Jag hoppas att du är stark nog att orka med att lämna ut dig, för man blir också sårbar.
Kram