I söndags när jag var ute på min söndagspromenad såg jag den här snigeln som satt på en sten mitt ute i Nybroån. Fortfarande undrar jag hur den kom dit. Satt den på ett löv som färdades i ån och fastnade vid stenen lagom länge för att snigeln skulle kunna kliva av. Eller kan sniglar simma? Och om de kan simma – vad tänkte den när den kröp genom sanden, simmade ut i vattnet och bestämde sig för att vila på stenen?
Idag fick jag samma känsla. I vanliga fall prioriterar jag minst ett pass på Friskis & Svettis varje vecka. Där – till musiken – är det som om alla bekymmer försvinner och varje cell i min kropp fylls av glädje och styrka.
De senaste veckorna har jag inte fått in det i schemat. Istället har jag försökt ta en tur till gymmet i Hammenhög. När jag äntligen kom ner till Friskis var medelpasset ersatt med ett intensivpass. Jag tror jag delade känslan av ”Hur hamnade jag här?” med snigeln. Lite samma känsla är det faktiskt när jag får perspektiv på företaget. Allt har gått så snabbt. Ärendena har prioriterats framför strukturen i företaget.
När det gäller företaget har vi gjort och sedan sett att det blev fel – utvärderat, rättat till och kört igen. Det är ett ungt företag och inte som ett stort där alla strukturer är lagda.
Ikväll har jag tittat på lönestatistik och inser hur mycket jag förlorat genom att starta mitt eget företag. Det är tur att jag älskat det jag gjort den mesta tiden… men om jag hade visst vad jag vet idag tror jag inte att jag hade gett mig in i det. Så mycket vånda, så många sömnlösa nätter….
Ibland är det nog nästan så att man skulle sitta där på stenen och reflektera… och när jag skriver detta så inser jag ju att det är precis det jag gör varje helg. Drar mig ut i naturen och reflekterar – hittar lugn och balans…
