Så vaknar jag med insikten att det inte finns någon att-göra-lista för dagen. Jag äger inte något som måste tas om hand. Under min sjukdom har barnen klarat sig själv.
Jag bara är. Tiden är oändlig. Tid att läka.
På bloggen hittar jag en novell från min förra sjukskrivning för tio år sedan.
Även om jag läst att depressioner förvärras för varje gång – kan jag hitta tröst i texten. Jag kommer att resa mig igen.
Hemma hos mina föräldrar finns lådor med anteckningar – tio års tankar och reflektioner från sjukdom, uppbrott och företagsbyggande.
Nej, jag ska inte kasta en enda – däremot ska jag ge mig tid att sortera upp i kronologisk ordning.
Den senaste tiden har jag fått mycket beröm för mina texter. Vem vet – långt där i framtiden kanske det kommer något gott ur allt elände trots allt.