Vinden är så där bitande kall. Mössan är nerdragen långt i pannan och skiddressen har åkt fram igen. Stora moln av kajor flyger över himlen.
– Brukade ni säga Alickor?, frågar han.
– Inte jag, men farmor gjorde. De är helt otroliga på att fylla pinnar i skorstenen.
Hans arm runt min midja när vi följer bäcken ner till Broders trädgårdsland.
Rabarbern har kommit upp.
– Ska vi plocka några?, frågar han.
– Ja, vi kan göra en pytteliten smulpaj. Tillsammans drar upp de längsta stjälkarna vi hittar. De är kortare än tändstickor – men ett säkert vårtecken.
Trädgårdslanden ligger bara där och väntar, övervakade av den sista grönkålen. Min far säger att det gäller att passa på att plocka den innan den går upp i frö. Tänk vilken fantastisk vitaminbomb som överlevt hela vintern.
Han klipper de grönaste bladen, som jag samlar upp i påsen. Detta måste vara mindfulness – det enkla, närvarande. I mitt huvud finns inga tankar.
Vi ställer den proppfulla kassen vid trappan och tar vägen förbi Herr Grävlings bostad. Ännu har vi inte tagit reda på om grävlingar går i ide – oavsett vilket tycks han vara igång nu.
Det har inte hänt mycket med trädens knoppar på en vecka.
När vi balanserar över de mossiga stenarna och de hala grenarna över bäcken finns inte utrymme för någon distraherande tanke. Här och nu finns bara vi och våren.
Vi hittar ett ännu bättre nässelställe än förra veckan och fyller en hel påse. Med plasthandskar och sax är det en lätt match.
Tussilagon blommar och vitsippsbladen spirar i de torra boklöven.
Här och nu är det ofattbart att jag för en månad sedan ens tänkte tanken att ta mitt liv. Jag har gått ur advokatsamfundet. Lämnat mitt älskade Hammenhög. Mitt livsverk är försatt i konkurs. Det har stått i tidningen. Bil och datorer är återlämnade. Jag är medveten om att jag kommer att gå ur det här med skulder. Men jag överlevde – idag vet jag att självmord hade varit en dålig lösning. Det får mig att inse att depression också är en livshotande sjukdom.