Framtiden – ett oskrivet blad

Fortfarande vaknar jag efter fyra – fem timmars sömn – genomsvettig. Ändå är det en förändring.

Då var det allt ansvar som jagade mig – känslan av att jag aldrig skulle kunna bli fri. Den övergick till skuld och skam. Idag är det något annat.

Alla kommentarer, meddelanden och omnämnanden har fått mig att se på mig själv med andra ögon. Trots allt som hänt så är jag värdefull. Precis som varenda människa är unik och värdefull.

En stor del av gårdagen ägnade jag åt reflektion, att läsa texterna – mina och era – gång på gång på gång.

Tänk om alla deprimerade hade fått den möjligheten.

Sedan mer än tolv år har skrivandet varit som en drog. Efter sjukskrivningen 2002-2004 var jag fast. Den blev ett skåpsupande.

Några stapplande ord på www.ambassadorer.se fick mig att övergå till tyngre droger – bloggandet, sociala medier. Bekräftelsen blev ruset. Att läsa mina ord och formuleringar väckte en lycka.

Ju tuffare min verklighet blev desto mer hängav jag mig åt skrivandet. Likt en alkoholist var jag beredd att offra allt.

Hur farlig är denna drog?

Kan jag leva med begäret och göra det till något bra?

Varenda sekund när jag bara är, när jag kopplar av hjärna till förmån för hjärtat väller kärleken till orden upp. Åh, vad jag vill dela med mig av alla mina erfarenheter.

Hur mycket kan det skada mig i framtiden?

Det finns två vägar att gå. Nu står jag vid ett vägskäl.

Ska jag fortsätta längs järnvägsspåret och bara vända på dressinen eller ska jag ge mig ut i terrängen utan karta och kompass.

Antalet läsare på bloggen förvånar. Igår mer än 3000 sidvisningar. Jag vet att det jag vill berätta är viktigt. Redan nu kan jag se hur mina inlägg gjort skillnad. På Twitter har Videjuridik börjat twittra om humanjuristernas arbetsvillkor under #bättrevillkor. Mikumaria reflekterade över juristernas villkor i sin blogg. Karin Klerfält lyfte frågan om företagarens villkor och fick många reaktioner.

För att inte tala om all privata meddelanden – människor som känt igen sig och tackat för att jag delar det de aldrig orkade skriva om.

Mina ord känns viktiga – och ja – Jörgen Dehlin – det är nog min mission.

Visst borde jag vänta tills jag blir frisk, ta hand om mig. Och ja – det som är skrivet på nätet kan aldrig tas tillbaka. Orden och upplevelserna blir allmän egendom som kan omformas av läsaren på samma sätt som keramikern formar lerklumpen. Den som är välvilligt inställd och fokuserad kan skapa den vackraste skål. Valet av glasyr avgör hur slutresultatet blir. Den som saknar vilja att se lerklumpens skönhet kommer aldrig att lyckas. Utan närvaro och känsla kan den inte centreras.

Vad vill jag med livet? Återigen är frågan där.

Om jag vill gå tillbaka till juridiken ska jag absolut inte lägga ut dessa nakna texter.

Men – om jag verkligen vill satsa på min dröm att skriva finns inget bättre tillfälle.

Visst – jag är skör, jag behöver tid för vila och återhämtning. Men när jag var sjukskriven 2002 var skrivandet och fotograferandet min bästa medicin. Då kom jag fram till att jag egentligen helst ville skriva, fotografera och hålla föredrag. Då fanns det ingen möjlighet att leva på drömmen.

Kjell säger att jag ska se livet som en trappa. Varje steg är nödvändigt – inget jag gjort är onödigt.

Om jag ser på livet i det perspektivet har allt som jag hittills gjort gett mig de erfarenheter och den bas som behövdes för att förverkliga min dröm.

Ska jag då kasta bort den?

Hos min älskade skulle mina erfarenheter vara värdefulla. Hos honom skulle jag kunna ha en projektanställning på halvtid och bygga upp marknadsföring mm. Där skulle alla mina utbildningar om företagsutveckling komma till användning.

Hos honom skulle mina öppenhjärtiga blogginlägg inte skada mig. Genom att slimma mina kostnader skulle jag kunna ge skrivandet utrymme under en tid. Istället för ett skåpsupande skulle jag få möjlighet att testa hur långt det bär.

Det krävs mod för att våga gå den vägen. De jag hittills frågat om råd har rått mig att vänta.

Ändå fortsätter drömmen växa i mig. Fröet måste ha såtts för flera år sedan. Rötterna är redan välförgrenade i min hjärna – lika omöjliga att utrota som Knölklockan.

I vaket tillstånd gräver jag förtvivlat efter dess rötter. Men så snart jag vilar finns den där. Stänglarna spirar och de lila klockorna öppnar sig. För varje gång blir stänglarna fler och fler.

Är det dags att jag slutar kämpa emot? Är jag redo att ge upp de välansade rabatterna för den vilda naturens skönhet?