För första gången på flera dagar skulle jag äta något annan än sjukhusmaten.
Min älskade var på väg. Jag stod inte ut att vänta utan gick för att möta honom.
Aldrig har jag sett på honom med sådan kärlek.
Där på sjukhuset hade jag känt mig så värdelös. Han – denne stabila man – var värd någon så mycket bättre. Vad skulle han med mig till? En deprimerad kvinna som snart även skulle vara arbetslös. Värdelös….
Men han fanns där – mer än någonsin! Mina starka känslor överrumplade mig.
Medan vi åt på SMAK kunde jag inte slita blicken från hans ögon.
Där och då bestämde vi oss. Även om risken är väldigt liten för bestående skador så finns det trots allt en risk.
Hjärnan är ett ömtåligt organ. Ville vi verkligen ta den risken – när problemen där ute fortfarande fanns kvar. Var det inte bättre att ta tag i problemen – även om det skulle bli jobbigt. För att jag skulle bli frisk på riktigt fanns det inte några alternativ till konkursen.
Där och då fanns inget kvar av den styrka jag en gång hade haft. Jag hade blivit en av de fjorton patienter på en av psykiatriska klinikens låsta avdelning.