I många år har jag skrivit dagböcker. Där har jag delat mina innersta tankar. När jag startade bloggen försökte jag att inte vara privat.
Det finns en fara i att skriva om nuet – det är lätt att lämna ut för mycket om sig själv.
Bloggandet har blivit en del av mitt liv – men det är lätt att halka in i dagboksskrivandet.
Igår blev jag påmind om att det finns en hel del människor som följer bloggen. Stort tack för positiv feedback!
Jag blev verkligen glad att höra att naturbilderna uppskattas. De tar jag för att under ansträngande arbetsdagar påminna mig om den kravlösa naturen – hur lätt livet blir där. För mig blir bilderna som en trigger till avslappning under arbetsdagen.
När det gäller texterna insåg jag att det finns en fara i det sätt jag skriver. Texterna kan misstolkas. Det är inte första gången som jag bestämmer mig för att vara mer försiktig.
Förutom att bloggen tillfredsställer mitt behov av att skriva så hoppas jag att texterna ska kunna hjälpa läsaren på något sätt.
Du som följer bloggen har nog anat att jag befinner mig i en fas där jag ifrågasätter det mesta. Därför är återkoppling extra värdefull just nu. Vad vill du läsa mer av? Vilka texter är onödiga?
Ute är det mörkt och jag får locka mig med känslan från måndagens höstpromenad i solsken
Jag tycker om att läsa Dina texter – antingen ger de mig en aha-upplevelse- eller får det mig att tänka ”så här skulle jag nog gjort”, och det är när jag känner så, som jag uttrycker mina tankar ( och ibland känner mig som en beskäftig storasyster)
Tack! Den senaste tiden har jag fått en hel del reaktioner på blogginläggen och då är det lätt att börja tvivla på om jag gör rätt.