Min farmor hade en sån där matkällare med hyllband. Där stod glasburkarna på prydliga rader. På etiketterna kunde man läsa: rödbetor 1974, gurka 1973, gelé, konserverade plommon.
För att komma ner i källaren gick man nerför en svängd cementtrappa.
Till min mentala källare har jag två nedgångar: farmors mörka cementtrappa när livet känns tungt och en trappa utifrån när jag känner mig stark.
Där nere står burkarna på prydliga rader med texter som ”Ja till Österlen – styrka, Hammenhög tingshus 2007”, ”Utlandskurs – stark och vacker”, ”En bra förälder – köket i Ystad 2011”.
De bästa ögonblicken brukar jag spara på burk. När jag behöver en dos går jag ner i källaren och läser på burkarna. Skruvar av locket och fyller mig med känslan som fanns just då.
Just känslan från stormötet på Hammenhögs tingshus använder jag ofta när jag ska in på en förhandling.
Det bästa är att det är med burkarna som med de guldbyxor en pojke hade i min barndoms tv-program. Det tar aldrig slut.
Nu har jag en nykonserverad burk med Lycka från Dubrovnik.
