Min bror gifte sig samma höst som jag skilde mig. Han och hans fru valde att ta ett nytt efternamn. Det fick mig att börja fundera.
En av mina vänner skrev följande:
Byta namn… Jag sitter ju i en liten speciell situation där även jag. Både min nya och gamla fru har samma förnamn. Min gamla fru har behållt vårt familjenamn vilket av förståliga skäl gör att det är ointressant för min nya fru att ta samma namn. Så nu pratar vi om att ta min mors barndoms namn.
Det var mycket vånda och jag föll för namnet Andehag – men PRV godkände det inte eftersom det kunde förväxlas med namnet Anderhag. Då skrev jag till alla Anderhagarna – men några motsatte sig att jag antog namnet Andehag.
Andersson var mitt flicknamn – men att byta Larsson till Andersson skulle bli förvirrande. Då var det bättre att hitta på något nytt – ge mig en nystart.
Den vänliga handläggaren på PRV gick igenom vilka lediga namn det fanns som började på And; Andebris och Andebark.
Eftersom ansökningsavgiften inte skulle betalas tillbaka var jag tvungen att bestämma mig inom tidsfristen. Utan tillräcklig reflektion skickade jag in och ansökte om Andebark.
När brevet damp ner i brevlådan var jag på väg till Fridas grafiska för ett möte om varumärket.
Frida och jag skissade på olika lösningar utifrån Annika Larsson – för jag hade ju ännu inte bestämt mig. Skulle jag verkligen byta efternamn.
När vi suttit en stund bad jag henne testa med namnet ”Andebark”.
”Gud, vad snyggt det blev grafiskt!”, utropade hon spontant.
Därmed var det bestämt! Samma kväll skrev jag på papperna om namnbytet. Det har jag aldrig ångrat!