Det är dags för ett paradigmskifte – frågan är bara hur?
I dag lever många liv som går ut på att konsumera. När jag växte upp tillbringade jag mycket tid hos min farmor som var född 1916. Hon och farfar kom från familjer med många barn och få pengar.
Farmor besökte aldrig några andra länder och hade inte några problem att få garderoberna att räcka till. Hos farmor var halvfabrikat ett okänt begrepp. Det var hemlagad mat med rejäla råvaror – så länge de bodde i hus – egenodlade grönsaker.
När farfar blev pensionär började han renovera cyklar och snickra.
På vinden hos farmor fanns det gott om tidningar – Hemmets journal och Hemmets veckotidning, gamla Lyckoslanten.
Farmor hängde upp gardiner i taket som avgränsning mot vinden och la trasmattor på golvet. I en gammal byrå förvarades leksaker. Farmor köpte inte några nya leksaker. Det var hemsnickrade sängar och någon liten docka som min faster hade haft.
Farmor var 79 år när jag fick mitt första barn. Samma år dog min farfar. Duktiga dottern blev farmors ögonsten. Tidigt ställde hon upp som barnvakt. I en avlagd handväska förvarade hon några gamla spelkort, ett munspel och ett träningsgummiband som hon hade fått av en läkare.
Så roligt Duktiga dottern och farmor Greta hade med den väskan.
Gummibandet förvandlades till tyglar runt farmors midja och farmor skuttade runt som en häst i lägenheten medan dottern skrattande tultade efter.
I köket hade farmor en äggkopp med några mynt som de räknade gång, på gång, på gång.
I dagens blogginlägg skriver Underbaraclara att hon hatar arbetslinjen. Hennes inlägg får mig att börja fundera på hur man skulle kuinna göra en förändring.
Tack Clara för provocerande och tankeväckande ord!