Denna text är ett arbetsdokument till utställningen i Billesholmstraktens hembygdsförenings museum
Citat ur text av Anakaisa Suni, Populär historia 7 maj 2021
”Brytningssystemet i Sveagruvan var så kallad ort- och pelarbrytning. Det är samma teknik som användes i Höganäs, och alltså något som de arbetare som rekryterades från Skåne var vana vid.
Metoderna var manuella. Man använde en ”förskrämningshacka” för att hugga ut en ränna i ”kolflötsens” (kollagrets) undre del, och borrade med handborr för att placera sprängmedel. Det brutna stenkolet lastades i vagnar och transporterades till en omlastningsstation vid gruvmynningen.”
Livet på Spetsbergen
Ibland rasade hårda stormar som gjorde att arbetarna inte kunde lämna sina bostäder. Det hände att linbanans korgar blåste iväg i orkaner. Fjordisen bröt sönder hamnkajen. Permafrosten tinade där man grävt tunnlar, så att taket i gruvgångarna rasade in.
Kolpriset avgörande
Dessutom var det svenska forskare, med Finlandsfödde A E Nordenskiöld i spetsen, som i årtionden hade dominerat forskningen om ögruppen och som hade kartlagt mineralfyndigheterna där. Forskarna ville att kunskapen skulle komma den svenska industrin till del, samtidigt som de ville säkra finansieringen av framtida forskningsföretag.
Sommaren 1910 skickade därför Jernkontoret en expedition till ett antal områden på Svalbard. Kolfyndigheterna märktes nogsamt med skyltar som bar texten »Swedish occupation«. Jernkontoret bildade ett företag och bad Herman Lagercrantz, stålverksägare tillika Sveriges ambassadör i USA, att flytta hem för att bli bolagets styrelseordförande.
Under de följande åren var världsmarknadspriset på stenkol lågt och den planerade gruvan ansågs olönsam. Det hade dessutom visat sig att kolet på Svalbard trots allt inte lämpade sig för stålindustrins behov.
Kolprisern mångdubblades
Läget förändrades med första världskriget, som fick kolpriserna att mångdubblas. Sveriges fokus på Svalbard skiftade från stålindustrins behov till att leverera kol till järnvägen.
I augusti 1917 började AB Spetsbergens svenska kolfält bygget av Sveagruvan på Braganzavågen, längst in i Van Mijenfjorden. Företaget hävdade att gruvkolonin skulle kunna tillgodose Sveriges behov av stenkol under hundratals år.
Allt detta bidrog till att mängden kol som bröts inte nådde upp till företagets målsättning. Som om detta inte var nog gick hela världen in i en djup ekonomisk kris i början av 1920-talet. Priset för det stenkol som Sveagruvan exporterade rasade från 160 kronor per ton till bara 30 kronor.
Dagboksanteckningar
Den första januari 1920 skriver Johan Anders Hedberg, bas för utearbetarna vid Sveagruvan, följande i sin dagbok:
”Stormarna som förekommer här är av en särskild beskaffenhet. Den snö som ryker är så fin och torr att den tränger sig in överallt där det finns minsta öppning och bränner som eld där ansiktet inte är skyddat. Vi saknar en almanacka för det nya året, men får leta oss tillrätta ändå. Jag är vid gott humör.”
Johan Hedbergs anteckningar, återgivna i boken Sveagruvan på Spetsbergen (1979) av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman, ger en bild av vardagen i Svea under gruvans tredje vinter.
Ta reda på mer om Walter från Billesholm
Hedberg var född i Dalarna 1880 och var bland annat med och byggde Stockholms stadshus. På Svalbard kunde han tjäna betydligt bättre än hemma i Sverige. I slutet av maj konstaterar Hedberg att han har uppnått sitt mål, och under elva månader tjänat ihop tio tusen kronor netto, utöver de pengar som han hade sänt hem till familjen under året.
Priset som han och andra som arbetade vid Sveagruvan fick betala var isoleringen, mörkret och kylan – som kan variera från några köldgrader till minus 37.
Hedberg är ändå nöjd och avslutar ofta sina anteckningar med ”Allt väl!” Han noterar några brutna ben och sjukdomsfall bland männen, men anser att en särskild tur tycks vila över anläggningen eftersom inga allvarligare olyckor har inträffat.
Ta reda på vem som dog och gravstenen
I januari 1920 hade Svea fått ett telegram från den norska gruvan i närliggande Longyearbyen. Det berättade att en explosion hade dödat 26 män. Den svåra olyckan skapade naturligtvis oro även i Sveagruvan.
Fritiden
På fritiden, berättar Hedberg, åker arbetarna kälke eller skidor och ordnar fester, men fientligheter bubblar under ytan. Han skriver om en trevlig afton, där han tillsammans med en kamrat framfört en sång ”om vårt socker som ej räcker till”. Plötsligt ändras stämningen:
”Ett vilt uppträde ägde rum på slutet och störde glädjen. En man blev knivhuggen. Någon drog sin revolver, men några skott avlossades aldrig”, skriver han.
Klass samhälle
Några gånger nämner Johan Hedberg att arbetarna är missnöjda med maten. I februari kommer så en vändning: föreståndarinnan avskedas från sin befattning i köket.
”Hon hade burit de bästa bitarna in i befälsmässen fast att ransonerna är lika. En gris slaktades, då arbetarna skulle få sin del fanns bara späcket kvar. Hämnden är ljuv!”
Låg isolerat från omvärlden
Konflikter mellan arbetare och arbetsledning var en viktig orsak till att Svalbards första gruvsamhälle, brittiskägda Advent City, hade misslyckats.
Ögruppen var ett ingenmansland som under den största delen av året låg isolerat från omvärlden. Detta var något som gav arbetarna större makt än vad de hade i gruvorna på kontinenten.
Dag Avango skriver i sin avhandling att AB Spetsbergens svenska kolfält var mycket medvetna om detta, och utformade Svea för att vidmakthålla fred och säkra en stabil produktion.
Fritidslokal med bibliotek
Det gjorde företaget bland annat genom att erbjuda relativt sett drägliga levnadsförhållanden. Bostäderna höll god standard, man hade grisar som levande köttförråd för den långa vintern, och man drygade ut matförrådet med renjakt.
Vidare hade arbetarna en fritidslokal som rymde ett bibliotek, vilket kunde användas för möten, teater och dans.
Samtidigt byggdes hela samhället för att upprätthålla hierarkin mellan tjänstemän och arbetare. Linbanan delade in Svea i två delar.
På västra sidan om den låg ingenjörernas och arbetsledningens hus, på den östra sidan fanns arbetarbostäderna. Ingenjörernas bostäder utrustades med fina möbler, porslin, tapeter och prydnadsföremål för att återskapa en svensk borgerlig standard mitt i Arktis.
Skapade hierarkier
Ett undantag från denna ordning gällde gifta arbetare. De fick också sina bostäder på den västra sidan, granne med ingenjörerna. Tanken var att skapa hierarkier mellan olika kategorier av arbetare och därmed försvaga den fackliga sammanhållningen.
Kvinnorna i Svea var medföljande fruar eller arbetade i köket och tvätteriet. En av dem var Naimie Gevert (gift Möller), som var kocka i Svea 1921–24.
I en intervju med Resar-Herman Jakobsson (en av författarna till ovan nämnda bok) berättar hon att de en lördag var tre flickor vid dansen, tillsammans med nästan tvåhundra män.
”Jag dansade med en av gubbarna, då han plötsligt började bli i mitt tycke ganska oförskämd. Det var någonting ovanligt, eftersom det nästan var någonting heligt att männen skulle sköta sig vid danserna”, berättar Gevert.
Kvinnor bannades från danserna
Efter den händelsen beslutade kvinnorna att inte längre delta i danserna. De ändrade sig tre veckor senare, när de andra arbetarna hade tvingat den aktuelle mannen att be om ursäkt.
”Efter den händelsen kontrollerade gubbarna varandra så att ingenting skulle få oss att ändra oss igen”, säger Naimie Gevert i intervjun.