Denna text är ett arbetsdokument till utställningen i Billesholmstraktens hembygdsförenings museum
Brytning 1919 – 1925
1910 – 1916 expeditioner
1910 – 1914 gjordes flera expeditioner för att undersöka kolet på Spetsbergen. De beräknade en kolproduktion om 50 000 ton om året. Kriget, kolbristen och de våldsamt stigande kolpriserna ledde till att ett nytt bolag bildades 1916, AB Spetsbergens Svenska Kolfält. Intresset för aktier var stort.
1917 – De första säsongerna
Bolagets krav och villkor
Minst 18 år, helst gift med utbildning.
Kontraktstid vanligen ett år, den som skrev kontrakt för tre år och stannade tiden ut fick en bonus på 10.000 kr.
Lön: 1,50 kr/timme medan en snickare i Sverige erhöll 47 öre per timme. Kostnaden för kost och logi var 1,50 kr/dygn.
Arbetsledningen ville dock inte veta av någon åttatimmarsdag. Man fick gärna arbeta hela dygnet, men minst 10 – 12 timmar alla dagar oavsett veckodag.
1917 startade AB Spetsbergens Svenska Kolfält stenkolsgruvan Svea.
1919 – 1925
1922 reste billesholmaren Valter Nilsson till Spetsbergen. Du kan läsa mer om Valter här.
På eftermiddagen den 10 maj 1925
1925 utbröt eld i kolflösten. Det enda möjligheten att få bukt med branden var att spika igen gruvgångarna för att branden skulle självdö.
Brytningen återupptogs aldrig. 1934 övergick Svea gruva i norsk ägo.
Rekrytering
”Det var”, enligt uppgifter i Vi Billesholmare, gruvfogden ”Johan Jakobsson, som värvade yngre gruvarbetare att ta anställning vid Sveagruvan, vilket inte gillades av Höganäsbolagert som förlorade många arbetare i gruvdistriktet i Nordv. Skåne.”
Resan till eller från Spetsbergen
I boken Sveagruvan på Spetsbergen berättar far och söner Karlsson från Narvik om tågresan till Narvik.
De samlades i Storvik klockan tio på kvällen (Sandvikens kommun i Gästrikland). Tillsammans med skåningar, grängesbergare och Ludvikabor reste de hela natten. Följande natt klockan 2 hade de kommit till Gällivare där de stannade i två timmar innan resan fortsatte. Resan fortsatte ytterligare en natt innan de anlände till Narvik klockan elva dagen efter. (Tre nätter? Hur länge hade då skåningarna åkt för att komma till Storvik?)
Inkvartering på Hotell Svea tills det var dags att gå ombord. 1917 lade fartygen ut från hamnen i Narvik dagen efter midsommardagen. För att överhuvudtaget kunna komma fram behövde varje båt ha en ”islots”.
Oscar Sandberg, född 1890, beskriver färden 1917 så här:
Först seglade vi till Tromsö för att införskaffa den sista provianten och dynamiten. Eftersom första världskriget fortfarande pågick var det svårt att få tag i dynamit, vilket försenade expeditionen.
”På vägen från Tromsö till Spetsbergen var sjögången så kraftig att endast islotsen Svensson och jag själv klarade oss från att bli sjösjuka. Med på båten fanns det en häst som hette Lotta. Hon skulle bli gruvhäst och dragare.”
”Vi seglade i öppen sjö, men när vi kom till packisen så fick motorerna lov att användas. Skepparen satt då högst upp i masten för att hitta den mest lämpliga vägen. Sedan fick mannen som stod till rors arbeta väldigt intensivt för att hinna lägga om kurs efter de order kaptenen gav.”
Kockan, Naimie Möller, född 1896, beskriver att resan över ishavet (från Tromsö till Spetsbergen) tog nästan tio dygn (juli 1921).
”När man närmade sig Spetsbergen tornade isen upp sig. Båten som var byggd helt av ek hade endast tjugo centimeter mellan spanten och de längsgående plankorna som var tre tum tjocka orkade till slut inte med trycket utan ett bord knäcktes. Vi fick genast sätta igång med länspumpningen. Vi pumpade, i stort sett var hela besättningen med, i tre dygn i sträck innan vi nådde destinationsorten. Där fick vi lägga båten på grund för att kunna reparera skadan. … Vi frös fast i isen. Säkerligen gick halva överfartstiden åt till att vänta på att isen skulle röra sig så vi fick en chans att komma ytterligare en bit på vägen.”
I boken Sveagruvan på Spetsbergen har Anders Hedberg beskrivit hur svårt det var att ta sig från Sveagruvan till hamnen där båten skulle lägga till.
26 maj 1920
”Har nu tillryggalagt fyra och en halv mil på isen. Det var en svår resa. Vid framkomsten överraskades vi med kaffe och smörgåsar samt vilken sorts konserver vi behagade. Då vi sovit två timmar blev vi bjudna på middag av fogden Jakobsson. Det var biffstek med pickles, allt av utmärkt beskaffenhet. Sent ska jag glömma den här resan. Det var Nils och undertecknad som gjorde sällskap. Vi gick klockan nio på förmiddagen och kom fram tolv timmar senare, alltså klockan nio på kvällen. Vi ligger nu vid Kamp Morton, ett engelskt kolfält. Det är något mer än en timmes väg till iskanten. Vi hade tur som inte åkte skidor, då tövädret gjorde det nästan omöjligt att ta sig fram. Jag hade anat detta innan, det var därför vi gick. Sex timmar efter oss kom de som var närmast efter. De var trötta och blöta. De andra får vi nog vänta i natt och i morgon bitti. Någon båt syns ännu ej till, fast det är sju dygn sedan den lämnade Narvik.
27 maj 1920
”Någon båt har vi ännu ej sett. Alla är samlade här nu. De sista kom på morgonen. Fyra stycken måste hämtas med hundspann strax utanför lägret. De var i mycket utmattat tillstånd. Vi har inte mycket mat. Kött är det enda vi har. Vi har idag stekt biff och håller nu på att koka buljong. Väderlek och bostäderna är dåliga, men humöret är gott.”
29 maj 1920
”Det kom mat i går kväll, men ej mer än för två dagar. Ingen båt ännu synlig. Vi går med blickar spanande mot havet allesammans. Någon egentlig klagan hörs ej.”
31 maj 1920
”… Kanhända att vi får resa härifrån denna vecka. Det vore bra ty det börjar bli trist. Hundspannet for idag efter mer mat och väntas hit i kväll. Brödet och potatisen är slut igen och av kon är det snart bara benrangel kvar. Vi har sänt bud till kamraterna vid Braganza och med deras påtryckningar hoppas vi får tillräckligt med mat.
Klockan åtta samma dag. Vi ser nu den första båten till havs. Det går inte att urskilja vilken det är. Den syns bara med kikare. Den kommer i tid, ty all mat är slut.
1 juni 1920
”… Vi har denna vecka levt av en och tre fjärdedels kaka bröd. Ett och ett halvt kilo potatis och halvruttet kött. Men den tiden är nu förbi. Det var svårt att frakta hit maten för hundarna var uttröttade så att en häst måste användas. Snösörjan stod honom ibland upp till magen. Tretton timmar tog transporten. Någon båt har ännu ej inkommit.
3 juni 1920
”Ligger nu ombord på Braganza. Bra mycket bättre än det som var tidigare. Mat får vi ordentligt och sover gör man gott. När vi får resa vet vi inte. Inte heller om det blir med den här båten eller någon annan.”
4 juni 1920
”… Jag ligger nu på Valand, med kurs mot blommor och gröna skogar. Isen ligger upptornar som murar så långt ögat ser. Är lyckan oss bevågen är vi i Narvik om tre dagar. Det är vackert väder och det ser ut att bli en härlig resa.
Vi har nu gått tretton timmar i isen. Halv sju passerade vi så ut ur isen och farten kunde ökas. Vi har god akterlig vind och båten gungar något.
Klockan tolv. Har nu genomgått sjösjukan med dess kval. Den här gången var det över på en timme. Sjön går nu hög.”
7 juni 1920 – Klockan elva siktades land!
8 juni – på väg mot Narvik
9 juni 1920 – nu sitter jag på Hotell Svea
Bara tågresan kvar …
Hur mycket tjänade man i Spetsbergen
En gruvarbetare i Billesholm tjänade 3 kronor om dagen. På Spetsbergen tjänade de minst 15 kronor om dagen, men det kunde bli det dubbla eftersom man hade 6 kronor i timmen för övertid. Värvaren, Johan Jakobsson, förtjänade ännu mer eftersom han ”var en kraftkarl av stora mått. På samma tid som en vanlig, duktig gruvarbetare bröt 3 lass kol klarade Johan Jakobsson 6 lass vilket höll på att inverka på ackordet, men ledningen tog hänsyn till hans styrka sedan man sett att han ensam tog en järnkonstruktion som användes vid vändningen av vagnar från ett spår till ett annat … på axeln och flyttade den vilket gjorde att ingen annan än han kunde lägga spår så snabbt.” Konstruktionen vägde 260 kg.
En arbetare från Dalarna konstaterade att han på elva månader tjänat ihop tio tusen kronor netto, utöver de pengar som han hade sänt hem till familjen under året.
En anonym arbetare berättar att när han undertecknat kontraktet meddelade mannen på kontoret att pengarna skulle betalas ut till ”min hustru. Jag skulle själv få bestämt hur mycket som skulle utbetalas. De brukade ha två utbetalningar per månad. Han föreslog att jag skulle skicka hem 350 kronor varje gång. 700 kronor i månaden! Beloppet var svindlande. Då skulle jag ändock ha kvar att klara mig själv på vid gruvan. Jag var tvungen att fråga om det verkligen stämde. Jag hade varit van vid två kronor per timme, när jag hade haft något arbete.”
För 100 kr år 1920 kunde man köpa lika mycket varor som 2.100 kronor mätt i konsumentprisindex. Omräknat enligt denna formel hade en gruvarbetare i Billesholm en måndadlön om ca 16.400 kr medan en ”spetsbergare” hade 81.900 kr innan övertidsersättningen.
Hur var det att arbeta och leva på Spetsbergen?
På Spetsbergen behövdes inga schakt då det gick att bryta rakt in i berget. Kolflötserna var upp emot 5 meter tjocka och man behövde inte hugga kolet utan sköt loss det med dynamit (enligt boken Sveagruvan. Leif Thörnqvist menar att flötes om 1 – 1,5 meter är mer rimligt.)
Det var två skift med 100 man i varje. Förmiddagsskiftet var mellan 06.00 – 14.00. Därefter var det nödvändigt med utvädring för att det skulle bli effektivt. Kvällsskiftet gick på kl 18.00 och arbetade till kl 02.00.
”Det var tjocka kolfötser och alltså lätt att bryta kol där men också riskfyllt på grund av gasbildning. Det kunde ej undgås utan att arbetare omkom av den orsaken och då skott gick för tidigt. Det var dock den bästa arbetsplats man kunde tänka sig, sade Walter Nilsson, även om vintern var mörk och kall. Kallaste temperaturen var 54 grader och då var det skönt att ha varma kläder att ta på sig.”
Einar Berggren, född 1893, var bergsingenjör vid Svea gruva 1919-1925
Enligt honom var det klar överbemanning bland befälen och ingen av dem hade egentligen fullt upp med arbete. ”
Så här beskriver han situationen när han anlände till Sveagruvan i slutet av september 1919.
”Förhållandena vid gruvan mellan arbetare och befall var spända vid den här tiden. Befälen ville skicka hem en del bråkstakar. Fackföreningen, alla arbetare var organiserade syndikalister, gick dock emot. Arbetarna vägrade till och med att gå till läkare när de blev sjuka. De trodde att de skulle bli sjukskrivna och hemsända.
Torsdagen den 2 oktober verkade det som om vi skulle kunna sända hem de värsta bråkstakarna. Men fortfarande fanns det tillräckligt många kvar för att det skulle börja jäsa bland dem som var lugna. Otvivelaktigt fanns det också fina arbetare där uppe.”
Den anonyme arbetaren delade rum med tre skåningar och ”vana kolgruvearbetare. Det fanns inte så mycket till tvätt möjligheter, men jag undrar om det inte också var slöhet som gjorde att mina arbetskamrater i stort sett aldrig var rena.”
Den anonyme hade lovat sin fru att inte dricka sprit och blev nog ”mobbad” av de andra gruvarbetarna. Redan på båten blev han kallad ”Den där djävla nykteristen och snåljåpen”. Han blev vän med bergsingenjören Berggren och den anonyme beskriver vänskapen så här:
”Vår vänskap blev annorlunda. För honom kunde jag berätta om min cellskräck, min ensamhet, verkstadsdrömmarna, vår lilla flicka (som vi alltså då fått). Det var sådana saker som säkert andra ville prata med sina kompisar om, men det gick inte något vidare att prata om familjen i ”de tuffas gäng”.”
”Jag uthärdade de två åren trots kamraternas hån för att jag varken rökte eller drack. Med tiden fick jag ytterligare ett smeknamn nämligen: Bankboken. Jag blev en trogen gäst i biblioteket och jag kunde försvinna i böckernas värld och den som alltid sporrade mig var ingenjör Einar Berggren. Han var många gånger som en lärare för mig och jag kan tacka honom för att jag vid hemkomsten började studera vidare inom verkstadsfacket.” När han kom hem byggde han upp en verkstad tillsammans med sin hustru som blev ett stort företag.
Johan Anders Hedberg, född 1880, skrev dagbok från Spetsbergen 1919. Här är några utdrag.
10 juli 1919 ankom Anders Hedberg till Sveagruvan, som han lämnade den 26 maj 2020
17 oktober 1919
”De första dagarna har flytt sedan sista båten har lämnat oss. Kamratandan är god.”
”Denna dag kan ingen vistas ute och arbeta. Det är stark snöstorm. Vi har idag börjat spränga en linbanestation i gruvan.”
25 november 1919
”Storm, men vi arbetade i gruvan dit inga vindstötar når. Temperaturen nere i gruvan är ungefär 4 á 5 minusgrader året om. Allt är fruset.”
27 november 1919
”Fint väder, lugnt, … En man är sjuk och han har varit det i två månader. Det är troligtvis reumatism. Det är nu sju månader till den första båten. Men eftersom humöret är gott och man är frisk så ilar tiden.”
30 november 1919
”I natt har det varit fest på Markis. Programmet för aftonen lydde så här: Sång av skalden Höglund, med undertecknad och gitarren som hjälp. Sången handlade om vårt socker som ej räcker till. Ett vill uppträde ägde rum på slutet och störde glädjen. En man blev knivhuggen. Någon drog sin revolver, men några skott avlossades aldrig.”
9 december 1919
”En hård snöstorm sveper över vår koloni. Vi har arbetat ute idag med reparationer av linbanan. Arbetet försvåras, eftersom vi inte hör varandras röster för stormens dån, mörkret och snön. Inte ser vi mycket heller. Men det fungerar ändå. Idag har vi fått det elektriska ljuset tillbaka i barackerna igen, så nu blir trevnaden bättre.”
31 december 1919
”Årets sista dag är kommen. Det är häftig snöstorm så man känner sig glad åt att ligga inne. I går inträffade en explosion här. Det var en kamin som flög i luften. Ingen fanns i rummet. En vägg samt sängkläder antändes, men släcktes omedelbart. Idag bjuder bolaget på en kvarter akvavit så man får en tröstare innan man tar farväl av 1919. Jag känner mig nöjd med det förflutna året. Visserligen har man fått försaka en stor del under den tid man varit här. Men bättre att lida ett år här än tio i Sverige. Och vad man försakat tar man igen 1920! Allt gott!”
Bergsingenjör Berggren beskriver nyårsafton så här:
”Gubbarna hade gjort i ordning markenteriet så det var riktigt trevligt. Men det blev ett vilt slagsmål i köket så bord och stolar slogs sönder. Provianten låg kringströdd i hela köket. 309 Lundberg var värst, han var skåning och alldeles hopplös.”
1 januari 1920
”Stormarna som förekommer här är av en särskild beskaffenhet. Den snö som ryker är så fin och torr att den tränger sig in överallt där det finns insatt öppning och bränner som eld där ansiktet inte är skyddat. Vi saknar en almanacka för det nya året, men får leta oss tillrätta ändå. Jag är vid gott humör.”
4 januari 1920
”Telegram anlände från Store Norske, att en explosion ägt rum i deras gruva. Tjugosex man omkom!!”
10 januari 1920
”Halvårsdagen för m in vistelse på Spetsbergen är kommen. Det är annorlunda än den dagen jag kom hit. Det råder full orkan med snö. Allt arbete ligger nere och vi kan ej gå de femhundra meter som vi har till gruvan. Snön täpper till ögonen så man inte ser att gå. Då vi gick från gruvan i går kom vi 150 meter på sidan om vårt mål. Flera stycken har nu begärt att få resa hem med den första båten. Jag har ännu inte tänkt på när jag ska få resa. Blir det ljust så blir nog det en lättnad och då stannar jag nog i det längsta. Är det klart väder någon dag, så syns en ljusstrimma stiga upp i söder. Om en vecka är den egentliga mörkertiden slut och med den ett stort obehag som påverkar människorna så olika. Hittills har inte några större rubbningar märkts, varje man bjuder till för att hålla humöret uppe.”
16 januari 1920
”Det är stark vinter, värst är det för fötterna och de delar av ansiktet som är oskyddade. Många är sjuka, däribland föreståndarinnan som har symptom på vansinne. Ljuset börjar visa sig i söder som en båge som sakta ökar sig. På denna båge bygger vi vårt hopp. Har idag erhållit telegram från ljusare trakter, från mitt hem.”
18 januari 1920
”I natt har det varit fest för dem som varit med i matkommittén, samt för en del som hade hand om nöjena under julhelgen. Tyvärr blev det misslyckat. En av skåningarna dråsade en hammare (skomakarehammare) i huvudet på en annan ett par gånger. Skåningar är det mest otrevliga folkslag som finns här. Storskrävlare så gott som alla, det finns några undantag. En mindre snöstorm rasar idag. Kölden är omkring 25 grader. Fyra av våra matfröknar ligger nu sjuka i blåskatarr, blindtarmsinflammation. Men vi lider ändock inte brist på mat.”
31 januari 1920
”Härligt väder, omkring 2 grader kallt. Isens tjocklek varierar mellan 0,80 och 1 meter. … Ishavsbåten väntas i första hälften av april. 12 man har anmält sig hittills för hemresa med den, men det blir säkert fler. Vi har idag erhållit telegram från Sverige att nittiotusen arbetare är lockoutade. Jag känner mig nöjd med den dag då jag kom på idén att resa hit. Undan allt bråk och alla bekymmer. Istället kan jag bjuda min familj en trygg ställning, en bra tid framöver, om hälsan står mig bi.”
13 mars 1920
”Ett olycksfall inträffade vid kälkbacksåkningen i eftermiddags. En av deltagarna bröt armen då han ramlade av sin kälke. Det är inte vanliga kälkbackar som anlitas, ty vi åker på det branta fjället. Det blir en svindlande fart då vi susar nerför.”
6 maj 1920
De första breven anländer med båten från Narvik. (Båten skulle avgå från Narvik den 15 april.)
10 maj 1920
”Idag reser våra kamrater hem. De har en svår väg framför sig till iskanten. Det är tjugo centimeter vatten på isen, samt snösörja en halv mil från båten. Hoppas att det värsta slasket försvinner tills vi går härifrån. De som anlände idag från båtarna var mycket medtagna. Största delen var stelbenta som tuppar och haltade. Vädret är det bästa, lugnt och nollgradig. Erhöll brev ed båtarna och bestämde mig för att åka hem. Någonting av sommaren vill jag ha med. Längtar, men för övrigt är allt väl!”
25 maj 1920
”… inatt sover vi sista natten här och anträder resan hem i morgon. Om fjorton dagar är vi i Stockholm om allt går bra. Min förtjänst på elva månader är nu tio tusen kronor netto, utan den ordinarie hemsändningen, och jag är belåten.”
Även Johan Persson blev intervjuad i Vi Billesholmare 1974. Här ett citat från sidan 132 i en bok som Leif Thörnqvist hittat.
”Trots kylan blev man sällan förkyld på Spetsbergen. Det blev man egentligen bara då inlandsbåten kom och förde baciller med sig, berättar Johan Persson.” ”En dag skulle han och några arbetskamrater bege sig till en rysk gruva som bolaget köpt. Den låg 30 mil bort och för att gardera sig mot blindtarmsinflammation måste alla operera bort blindtarmen innan de gav sig iväg.”
I boken Sveagruvan på Spetsbergen berättar Oscar Sandberg att det var alldeles svart fyra månader om året och att solen aldrig gick ner under fyra månader.
Hygienen var inte den bästa. Skulle man tvätta sig fick man smälta snö.
Bolaget hade med sig massor av sprit i stora tunnor eftersom alkohol skulle få ”blodet att rinna bättre”. Varje lördag utdelades en kvarter brännvin till varje man.
”Brytningssystemet i Sveagruvan var så kallad ort- och pelarbrytning. Det är samma teknik som användes i Höganäs, och alltså något som de arbetare som rekryterades från Skåne var vana vid.
Metoderna var manuella. Man använde en ”förskrämningshacka” för att hugga ut en ränna i ”kolflötsens” (kollagrets) undre del, och borrade med handborr för att placera sprängmedel. Det brutna stenkolet lastades i vagnar och transporterades till en omlastningsstation vid gruvmynningen.”
Livet på Spetsbergen
Ibland rasade hårda stormar som gjorde att arbetarna inte kunde lämna sina bostäder. Det hände att linbanans korgar blåste iväg i orkaner. Fjordisen bröt sönder hamnkajen. Permafrosten tinade där man grävt tunnlar, så att taket i gruvgångarna rasade in.
Kolpriset avgörande
Dessutom var det svenska forskare, med Finlandsfödde A E Nordenskiöld i spetsen, som i årtionden hade dominerat forskningen om ögruppen och som hade kartlagt mineralfyndigheterna där. Forskarna ville att kunskapen skulle komma den svenska industrin till del, samtidigt som de ville säkra finansieringen av framtida forskningsföretag.
Sommaren 1910 skickade därför Jernkontoret en expedition till ett antal områden på Svalbard. Kolfyndigheterna märktes nogsamt med skyltar som bar texten »Swedish occupation«. Jernkontoret bildade ett företag och bad Herman Lagercrantz, stålverksägare tillika Sveriges ambassadör i USA, att flytta hem för att bli bolagets styrelseordförande.
Under de följande åren var världsmarknadspriset på stenkol lågt och den planerade gruvan ansågs olönsam. Det hade dessutom visat sig att kolet på Svalbard trots allt inte lämpade sig för stålindustrins behov.
Kolprisern mångdubblades
Läget förändrades med första världskriget, som fick kolpriserna att mångdubblas. Sveriges fokus på Svalbard skiftade från stålindustrins behov till att leverera kol till järnvägen.
I augusti 1917 började AB Spetsbergens svenska kolfält bygget av Sveagruvan på Braganzavågen, längst in i Van Mijenfjorden. Företaget hävdade att gruvkolonin skulle kunna tillgodose Sveriges behov av stenkol under hundratals år.
Allt detta bidrog till att mängden kol som bröts inte nådde upp till företagets målsättning. Som om detta inte var nog gick hela världen in i en djup ekonomisk kris i början av 1920-talet. Priset för det stenkol som Sveagruvan exporterade rasade från 160 kronor per ton till bara 30 kronor.
Dagboksanteckningar
Den första januari 1920 skriver Johan Anders Hedberg, bas för utearbetarna vid Sveagruvan, följande i sin dagbok:
”Stormarna som förekommer här är av en särskild beskaffenhet. Den snö som ryker är så fin och torr att den tränger sig in överallt där det finns minsta öppning och bränner som eld där ansiktet inte är skyddat. Vi saknar en almanacka för det nya året, men får leta oss tillrätta ändå. Jag är vid gott humör.”
Johan Hedbergs anteckningar, återgivna i boken Sveagruvan på Spetsbergen (1979) av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman, ger en bild av vardagen i Svea under gruvans tredje vinter.
Billesholmare i Sveagruvan
På 80-talet intervjuade Josef Nilsson fyra av de fem då levande ”arbetare i Sveagruvan ”spetsbergare”. En av dem var Walter Nilsson, 75 år, och vars barnbarn varit med och tagit fram utställningen. Det är min förhoppning att jag får möjlighet att intervjua en av Walters söner som lär veta mer om tiden på Spetsbergen.
Walter for till Spetsbergen 1919 och stannade där i ett år. Enligt hans barnbarn återvände han inte till Spetsbergen fler gånger.
Hedberg var född i Dalarna 1880 och var bland annat med och byggde Stockholms stadshus. På Svalbard kunde han tjäna betydligt bättre än hemma i Sverige. I slutet av maj konstaterar Hedberg att han har uppnått sitt mål, och under elva månader tjänat ihop tio tusen kronor netto, utöver de pengar som han hade sänt hem till familjen under året.
Priset som han och andra som arbetade vid Sveagruvan fick betala var isoleringen, mörkret och kylan – som kan variera från några köldgrader till minus 37.
Hedberg är ändå nöjd och avslutar ofta sina anteckningar med ”Allt väl!” Han noterar några brutna ben och sjukdomsfall bland männen, men anser att en särskild tur tycks vila över anläggningen eftersom inga allvarligare olyckor har inträffat.
Ta reda på vem som dog och gravstenen
I januari 1920 hade Svea fått ett telegram från den norska gruvan i närliggande Longyearbyen. Det berättade att en explosion hade dödat 26 män. Den svåra olyckan skapade naturligtvis oro även i Sveagruvan.
Fritiden
På fritiden, berättar Hedberg, åker arbetarna kälke eller skidor och ordnar fester, men fientligheter bubblar under ytan. Han skriver om en trevlig afton, där han tillsammans med en kamrat framfört en sång ”om vårt socker som ej räcker till”. Plötsligt ändras stämningen:
”Ett vilt uppträde ägde rum på slutet och störde glädjen. En man blev knivhuggen. Någon drog sin revolver, men några skott avlossades aldrig”, skriver han.
Klass samhälle
Några gånger nämner Johan Hedberg att arbetarna är missnöjda med maten. I februari kommer så en vändning: föreståndarinnan avskedas från sin befattning i köket.
”Hon hade burit de bästa bitarna in i befälsmässen fast att ransonerna är lika. En gris slaktades, då arbetarna skulle få sin del fanns bara späcket kvar. Hämnden är ljuv!”
Låg isolerat från omvärlden
Konflikter mellan arbetare och arbetsledning var en viktig orsak till att Svalbards första gruvsamhälle, brittiskägda Advent City, hade misslyckats.
Ögruppen var ett ingenmansland som under den största delen av året låg isolerat från omvärlden. Detta var något som gav arbetarna större makt än vad de hade i gruvorna på kontinenten.
Dag Avango skriver i sin avhandling att AB Spetsbergens svenska kolfält var mycket medvetna om detta, och utformade Svea för att vidmakthålla fred och säkra en stabil produktion.
Fritidslokal med bibliotek
Det gjorde företaget bland annat genom att erbjuda relativt sett drägliga levnadsförhållanden. Bostäderna höll god standard, man hade grisar som levande köttförråd för den långa vintern, och man drygade ut matförrådet med renjakt.
Vidare hade arbetarna en fritidslokal som rymde ett bibliotek, vilket kunde användas för möten, teater och dans.
Samtidigt byggdes hela samhället för att upprätthålla hierarkin mellan tjänstemän och arbetare. Linbanan delade in Svea i två delar.
På västra sidan om den låg ingenjörernas och arbetsledningens hus, på den östra sidan fanns arbetarbostäderna. Ingenjörernas bostäder utrustades med fina möbler, porslin, tapeter och prydnadsföremål för att återskapa en svensk borgerlig standard mitt i Arktis.
Skapade hierarkier
Ett undantag från denna ordning gällde gifta arbetare. De fick också sina bostäder på den västra sidan, granne med ingenjörerna. Tanken var att skapa hierarkier mellan olika kategorier av arbetare och därmed försvaga den fackliga sammanhållningen.
Kvinnorna i Svea var medföljande fruar eller arbetade i köket och tvätteriet. En av dem var Naimie Gevert (gift Möller), som var kocka i Svea 1921–24.
I en intervju med Resar-Herman Jakobsson (en av författarna till ovan nämnda bok) berättar hon att de en lördag var tre flickor vid dansen, tillsammans med nästan tvåhundra män.
”Jag dansade med en av gubbarna, då han plötsligt började bli i mitt tycke ganska oförskämd. Det var någonting ovanligt, eftersom det nästan var någonting heligt att männen skulle sköta sig vid danserna”, berättar Gevert.
Kvinnor bannades från danserna
Efter den händelsen beslutade kvinnorna att inte längre delta i danserna. De ändrade sig tre veckor senare, när de andra arbetarna hade tvingat den aktuelle mannen att be om ursäkt.
”Efter den händelsen kontrollerade gubbarna varandra så att ingenting skulle få oss att ändra oss igen”, säger Naimie Gevert i intervjun.
Källförteckning
Anakaisa Suni, Populär historia 7 maj 2021
Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman, Svea gruvan på Spetsbergen, LT:s förlag Falköping 1979
Josef Nilsson, Spetsbergsminnen ur Vi Billesholmare 1974