”Nu är hon äntligen här! … 13:34 … 4135 gram och 52 cm lång.”
Det har gått en vecka sedan jag fick meddelandet. Tårarna rann, glädjetårar, tacksamhetstårar. Men jag har inte förmått mig skriva en rad. Det är som om orden inte räcker till.
Att se hennes fingrar gripa om sonens pekfinger. Ömheten i hans rörelser, kärleken i hans röst.
Och jag är så oändligt tacksam för varje möte via FaceTime då en förkylning håller mig på avstånd. Men snart ska jag få hålla henne i min famn, dra in den där doften som bara bebisar har.
Gång på gång tittar jag på bilder och filmklipp. Ser likheter med mina barn. Minns de första mötena, närheten.
Livet är förunderligt.