Inlägget är under uppbyggnad och består av citat från olika källor som ska omformuleras.

Kyrkan, som kallades Bykyrkan, helgades åt Sankt Nikolaus

1279

Storkyrkan omnämns för första gången i skrift

1330-talet

Vapenhus mot Trångsund som också gav rum åt ett altare helgat åt S:t Martin.

1336

Magnus Eriksson, 20 år, förde Blanche av Namur in i Bykyrkan. Kyrkans första kröning.

1346

Drottning Blanka lät bygga Vår Fru koret på kyrkans södra sida. Nu det äldst bevarade kapellet. Hon skänkte mässkläder till Vårfru-altaret och stiftelsen fick betydande gåvor i kungaparets testamente.

Kapitäl i gotländsk sandsten. Kapellets huvudingång låg på sydsidan, förmodligen välvd likt den bevarade Själakor-portalen.

I kapellets sydöstra hörn var altaret murat och det stod ett ståtligt altarskåp från Bryssel som nu finns i Jäders socken. Det skildrar Jesu födelse. I mittfältet tronar Himladrottningen med Jesusbarnet i famnen.

Valven smyckades med grönt bladverk, rödbruna rankor och röda liljor på vit botten. Grenverket bär en kedja med runda medaljonger. De omfamnar fyrtiotre huvuden med kronor och glorior. Genom sitt antal anger de, att serien framställer Jesu stamtavla. Ty enligt evangelisten Matteus räknade den fyrtiotvå förfäder.

Över altaret ett Mariaskåp där stadens kvinnor tillbad Vår Fru både i glädje och sorg. Mariaskåpet som Kristina och hennes Sten skänkte 1514. Här tecknades alla de kända scenerna ur Himladrottningens liv: Jesu födelse i Betlehems stall, Marias högtidliga trolovning och himmelska kröning.

Slutet av 1300-talet

S:t Martins, S:t Andreas kor och Helga Lekamens altare tillkommer, men fortfarande är det en enkel basilika.

Början 1400-talet

Kyrkan förlängs till sin nuvarande sträckning. En månghörning byggnad byggs i öster.

1420

Tornet och själakoret byggdes. Själakoret i anslutning till södra tornväggen fick formen av en mindre långhuskyrka med sadeltak och kryssvalv. Den hade även försvarsfunktioner. Fönstren var smala och korsvis försedda med järngaller. Altaret var placerat på sydsidan. Golvet av kullersten och kalksten låg en meter högre än Storkyrkans golv idag. Enkel och harmonisk skönhet.

I första kryssvalvet har Albertus målat bilder ur det medeltida arbetslivet. Bönder, skördearbetare; en bonde far på sin kärra, en dräng tröskar säd med slaga i handen och tvenne arbetskarlar bär en stor vinstock mellan sig. Även bibliska motiv. Simson, den starke, rider på ett stort lejon med vilt viftande svans och ett stycke därifrån bär hjälten en av Gazas väldiga stadsportar i sin famn.

I det inre valvet skildras Marie himmelsfärd, klädd i skimrande blå mantel lyfts hon upp till paradiset av sex änglar.

S:t Mikael med vågskålen i sin hand. Hans uppgift var att väga själarna på domens dag. I vågskålen står en naken liten människa vid sidan av Kristi kalk som uppväger alla synder.

Smaragdgrönt, cinnoberrött, blekrosa, blekblå, citrongul, violett.

1420 byggdes även Själagården, medeltidens stora barmhärtighetsinrättning. 1430 skriver ärkebiskopen att koret kommit till därför att några kristna donatorer till Guds heder velat skapa ett själakapell i S:t Nikolai. De hade skänkt medel för att där anställa fyra kaplaner, som skulle läsa fyra mässor var i veckan för alla kristna själar vid de två ”altaris animarum provisores” – själaaltarna.

Den första mässan skulle börja i Själakoret när sanctus ringdes in i kyrkan. Om själamässornas antal blev för stort för de fyra prästerna skulle Själagårdens föreståndare skaffa hjälp av ”flerom Klärkom”.

Kaplanerna skulle njuta husrum och kost i Själagården och därjämte en lön av åtta mark i kvartalet. Till middag skulle de serveras fyra rätter och till kvällsmat två rätter. Porten skulle låsas kl 8 på kvällen om vintern och en timme senare sommartid. ”ingen må göra sig nycklar till porten”.

Två föreståndare, båda lekmän och tillsatta av rådet, skulle vaka över att bestämmelserna åtlyddes. En av dem hade uppdraget att svara för stiftelsens kärleksverksamhet. Varje söndag skulle han i Sjlakoret dela ut sextio allmosor till stadens fattiga och en gång i månaden ge dem fritt bad.

År 1516 övergot Helga Lekamens gille ”själabadet”. Gillet ägde en badstuga vid Norrbro och hade större resurser än Själagården. Därtill bjöds fattighjonen på en bastant måltid. Defick öl, smör och bröd i riklig mängd, medan kaplanerna smorde kråset med skinkor och ”grofmat”.

Badet ansågs skydda mot gikt, hudåkommor och spetälska. Enligt en läkebok från 1400-talet hade badstugan tolv dygder. Bl a ”styrker hon den naturliga värmen i kroppen, gör magen stark och mäktig att smälta vad i honom kommer, ger trötta människor vila, löser inbundet väder och styrker, sammanbinder och torkar vattenfulla senor”.

Välbeställda kunde ”ge sig in” i Själagården med hela sin egendom för att till döddagar äga fritt bord och fri vård. För dem som tjänat i Själakoret blev gården en sorts pensionsinrättning.

10 oktober 1471 – Sten Stures seger på Brunkeberg

Det rådde fred och det fanns ekonomi att bygga om kyrkan.

1484: ”Freden blomstrar i Sverige

ty herr Sten regerar”

Sten Sture tillhörde tidens rikaste män och var mån om att framträda som klosterdonator och kyrkbygge. Värdet på ”Örjanen” motsvarade dåtida värdet av 1.000 oxar.

Valven höjs och stora fönster tas upp.

Mittskeppets höga valv av ovanlig gotisk stjärntyp, de stor aspetsbågefönstren som släppte in ett flöde av ljus och kyrkans nya femskeppiga form.

Västportalen: gotiskt spetsbågig med kapitel av natursten. 1674 var den försedd med en järndörr, som hade ett vackert lås med dubbla reglar. Ovanför dörren satt en förgylld kopparskiva med en latinsk inskription. ”Anno dei 1478 consumatum ett hoc hostium in honorem dei et sanctoro eius in memoriam din andree pauli deskanal”. I herrens år 1478 fullbordades denna ingång till Gud och hans helgons ära till åminnelse av herr Andreas Paulsson från Skånela”

Försvarstornet utrustades med en spetsig spira av förvånande höjd. Den var utvändigt klädd med koppar och försedd med en liten utbyggnad i sydligriktning för att ge plats åt tonrklockan. I tornet fanns ett ”säjenverk” (ur) som är daterat 1493 och donerat av Sten Sture. Under sekler kom detta ur att utmäta tiden för stadens borgare. Den kallades ”söndagsklocka”. Varje morgon vaknade de upp och varje natt somnade de in vid dess klang. På söndagar kallade den till gudstjänst.

1489

Sankt Göran och draken kommer till kyrkan och kyrkan var färdigbyggd.

”Ljusmättade höga kor och guld i valvbågarnas förgyllningar”

25 november 1497

Kung Hans kröns till kung efter att Sten Sture avsatts genom en palatsrevolution.

1524

Själagårdens föreståndare anmodas sälja ”innedöme, kläder, silver och annat de unde umbära, och lägga det på byggnaden”.

1531

Gustav Vasa slog samman stadens sjukstugor och välgörenhetsstiftelser och förlade dem till det övergivna Gråbrödraklostret.

10 juli 1537

Själagården uppläts till kungligt tryckeri.

Reformationen

Den månghörnings byggnaden rivs på order av Gustav Vasa.

Johan III låter sänka yttermurarna

1600-talet

Silveraltaret, kungastolarna och predikstolen

24 oktober 1651

Själakoret har byggts om och invigs som stadens consistorium, Rikskapitlet. Sammanträdesrum för Stockholms kykoledning och prästeståndet under ståndsriksdagarna.

Helgon i Storkyrkan

Det fanns 34 altare i Storkyrkan

Sankt Nikolaus

Hade sitt altare vid sidan av S:t Eriks framme i koret. 1465 skänkte biskop Henrik av Linköping en silverbidl av S:t Nikolaus till Bykyrkan. Vid Storkyrkobrinken stod en stor trästaty av helgonet.

Sankte Niklas, belät med skägg

stod vid hans brink i en husvägg

(Ur Messenius’ rimkrönika)

Predikan från 1670-talet: ”Hedningarna hafwa åthskilliga Nödhielpare. I Påwedöme tilbidia the mästedels S. Nicoalum om Hielp uthi Siönödh: som ock en sådan grufwelig willfarelse hafwer varit här i Stockholm, ty här hade the giort ett stoort Afguda Beläte och satt här i Kyrckiobrincken, hwilket the tilbidia och offra skulle, när dhe drogs till Siös och kommo heem igen.”

1400-talet: Kvällen innan festdagen satte man fram små pappersbåtar. På morgonen hittade barnen dem fyllda med pepparkakor, nötter och äpplen. Så småningom började man skicka sådan gåvoskepp till varandra.

Bön från mitten av 1400-talet

Helige sankt Nikolas

överge mig inte i min nöd,

kom hem till mig

och fyll min lilla båt

med goda gåvor.

Sankt Nikolaus

S:t Martin

Altare mot Trångsund sedan 1330-talet (tillsammans med S:t Blasius altare låg det mitt emot Vår Fru koret.) Detta var Rådets kor och kallades även Helga kors. Här samlades stadens myndigheter för rådplägning. Kanske började de sin dag med att Bykyrkans ”kurats” eller kyrkoherde höll en tidig mässa med bön för staden och dess välgång. Stora vaxljus brann på altaret. Helga kors-gillet hade monopol på att sälja vaxljus till kyrkans alla kor och altaren.

Ett av den tidiga medeltidens populäraste helgon.

Altaret instiftades av en tysk köpman i Stockholm, Johan Geysmar, som genom en frikostig donation stiftade kyrkans första prebende i kyrkan för helgonets dyrkan.

S:t Andreas

S:ta Barbara

De dödas skyddshelgon med torn i handen.

Maria Magdalena

Som särskilt skyddar kvinnor i nöd. Alabasterflaskan.

S:t Göran

Stampar på draken.

En av kyrkans fjorton nödhjälpare. De fattigas helgon, fångarnas vän och alla sjukas beskyddare.

Honom bad man framföra en förbön hos Guds milda moder.

”O ädle riddare Sancte Örjan, du som övervann all din nöd, hjälp mig att be jungfru Maria, himmelrikets drottning, att alla mina gärningar måtte få ett gott slut. Stå mig bi och gör min själ helbrägda, vad jag vakar eller sover. O ädle riddare, gör mig fri från all sorg och bedrövelse.”

Godhetens seger över det onda. ”Ljuset segrar till evig tid”

S:t Erik

Kungen med handen på svärdsfästet. Hans silverkrona vilar på altaret.

Vardagen

Vintertid var stadsportarna stängda och det var förbjudet att elda mellan kl 8 på kvällen och klockan 6 på morgonen. När kyrkklockan ringde ”ur vård” skrapades glöden ur askan och vid brasans värmande sken dracks morgonvälling eller varm öl. Sedan skyndade man före dagens slit till den tidiga mässan i Bykyrkan för att efter nattens mörker och rädslor anropa helgonen om hjälp.

Att gå in under kyrkans höga valv var en försmak av den himmelska härligheten. Vaxljusen brann på de 34 altarna. De fyllde hela utrymmet längs de södra och norra väggarna. Det glimmade ljus i alla kor, det lästes själamässor dygnet om ”till Guds ära och de frommas tröst” av talrika kaplaner och prebendater.

Högaltaret pryddes av ett stort ”mysterieskåp”, ett praktfullt snuddat och målat altarskåp av lybska mästare. Där trädde halvdunkelt välkända bilder och gestalter fram. Hela det kristna korsdramat spelades upp för åskådarens blickar, ett gyllensnidat Golgata med Kristus på mittkorset och den sörjande Maria nersjunken vid dess fot och omkring dem en skara knektar i harnesk och hjälm. I flyglarnas nischer stod de tolv apostlarna med sina attribut och där blickade sexton älskade helgon ner på de fromma.

Man såg S.t Göran trampa på den farliga draken och helge kung Erik vid hans sida tumma sitt svärdfäste. Och med krona på hjässan och torn i hand trädde S:ta Barbara, de döendes skyddshelgon, fram bredvid Maria av Magdala med alabasterflaskan, hon som skyddar särskilt kvinnor i nöd. Där stod också helgonens rad. S:t Nicolaus, kyrkans skyddspatron. Hur tryggt kändes det inta att ha dem så nära att kunna gå till dem i bön om hjälp?

”Helgonen med sina välkänt gestalter hade för den medeltida människan samma lugnande verkan som en trafikkonstapel i en myllrande storstad. Heglgondyrkan skapade en zon av stilla tro mellan den extatiska Kristuskärleken och djävulsskräckens hemska föreställningsvärld.” (Johan Huizinga)

Ingen situation var för vardaglig och trivial för att man inte skulle våga bära fram den till sin personliga ”nödhjälpare”