Kvinnohistorier

Första gången jag blev sjukskriven för utmattningsdepression var i februari 2002. Men grunden lades 1993.

Rensar i gamla dagböcker och hittar de här anteckningarna.

”En gång ska jag se tillbaka på den här dagen och skratta. Förhoppningsvis ska jag då säga ”det hade aldrig hänt idag”. Förhoppningsvis ska jag lära mig att se mina begränsningar. Lära mig säga ifrån, att jag inte klarar mer.”

Många gånger har jag hamnat i samma situation igen … men idag ser jag tillbaka (men ännu kan jag inte skratta åt det). Jag har hittat nya strategier att leva efter. Det är min förhoppning att den Tysta resan är slut nu.

930526 kl 00.35

”Jag kan inte sova. Tankarna irrar omkring … Så enormt mycket att göra … Hur ska jag klara det här – och det blir bara värre. Arbetsglädje förbytt till förtvivlan … Varför?

Högarna växer, jag sliter som ett djur. Henrik sliter, Johan mår dåligt – hur ska vi klara det?

Jag orkar inte!!! Vill inte ge upp … Vill bli klar med fina betyg … Allt känns nattsvart.

Måste orka, måste kämpa, tänka positivt!!!

Jag är yngst, men INTE yngstenotarie. Ta äldstenotariens ansvar! Delegera! Var inte rädd – Du ska klara det!!!

Herre Gud – hjälp mig.

Tankarna är ett enda virrvarr.

Tänk positivt – Du har fått mycket beröm. Var nöjd med det. Lugna ner dig!!! Tänk på det goda i livet.”

930812

”Utanför vräker regnet ner från en grå himmel. Dropparna är lika tunga som mina tårar tidigare i dag. Plötsligt kom alla tårar, alla spänningar släppte och jag bara grät. Efteråt skämdes jag … men då var det gjort … och det kändes ganska skönt.

Nervositeten som byggts upp sedan i höstas, mina försök att lära mig ”allt”, min envishet … det blev för mycket. Denna vekan var jag ensam ettårsbehörig notarie (IM, konkurser, ärenden, gemensamma ansökningar, förstenotarie).

Förra veckan fick vi en ny notarie som jag dessutom har haft ansvaret för … Egentligen började strulet förra veckan.

I tisdags hade Ulla hunnit in på mitt rum fem gånger innan kl 9.30. Då sa jag till henne att jag inte klarade av att ha det så, utan att vi fick bestämma träff klockan 13.30 varje dag – vilket jag hållit. I fredags var jag inne hos en av rådmännen vid 10-tiden med ett viktigt ärende. Då kom Ulla instörtande för att få en namnunderskrift – posten går först kl 15.30. Jag bad henne vänta, men hon gav sig inte. Då sa jag, vänligt men mycket bestämt, åt henne att vi inte kunde ha det så – att rådmannen faktiskt hade mer att göra än vi hade, att posten inte skulle iväg än, att hon fick lära sig vänta …

Efteråt har jag fått höra att hon berättar för alla hur elak jag är …

I torsdags hade jag gjort ett schema som jag lagt på vaktmästarens skrivbord. När jag skulle gå på lunch frågade jag vaktmästaren om han hade tryckt upp schemat. Schemat var BORTA! Stefan hade sett schemat på vaktmästarens skrivbord och trott att alla fått – och tagit det! Hur fan kan man va´så dum?

OK – ny vecka. Nya uppgifter. Jag hade väl allt under kontroll trots en del stressmoment.

Måndag – var uppe om på IM. E tyckte att ”det hade varit bra om jag hade justerat så att Else-May kunde sätta upp!”

Måndag: glömt att sätta upp en förhandling på rotel 1. Föreslog Stefan som protokollförare – godtogs ej av lagmannen. Många telefonsamtal under dagen. Jobbade undan på kvällen.

Tisdag: fortfarande läget under kontroll. Fin in ansökan om godmansförordnande enligt ackordslagen, en advokat förklarade sig villig att åta sig uppdraget. Körde hem på kvällen.

Onsdag: Nu började helvetet (obs bakgrunden förra veckans dispyt med Ulla). Kom på att advokaten ej kunde vara god man eftersom en annan advokat på samma byrå var ombud för kk-borgenären. Ringde runt till konkursförvaltare – antingen var de inte villiga att åta sig uppdraget eller så hade de semester. Telefonen ringde hela dagen. Hann knappt lägga på luren förrän det ringde igen. Började bli orolig för att vi kanske borde ha avslagit ansökan.

Långa frågor per telefon. Kunde ansökan avslås? Hann aldrig sätta mig in i reglerna ordentligt. Ansvarig rådman hade heldagsting. Gjorde god mansförordnande enligt FB, bptprotokoll, kollade edgångsprotokoll. På kvällen satt jag med schemat. Totalt färdig.

Torsdag: fick inte ihop schemat avseende torsdags eftermiddag. Gick upp till rådmannen och diskuterade godmansförordnandet. Notariemöte, konkursförhandling (som jag hade förberett dåligt) Ledde till stress. Telefonsamtal ang. godman. Stefan strulade med sin förhandling. God mansförordnandet ordnade sig. F slängde in ännu fler god mans förordnanden enligt föräldrabalken. En rådman kom in med fler ärenden samtidigt som F frågade om jag tittat på godmansförordnandena hon lagt in.

Jag kunde inte stoppa tårarna. Rådmannen stängde dörren och lyssnade. Jag grät och grät och pratade. Han frågade om han fick berätta för lagmannen. Jag gickut i 30 minuter, tittade på vattnet i kanalen. Lugnade mig. När jag kom tillbaka kom lagmannen in. Pratade, grät igen och skämdes.

Lagmannen sa att jag ska slippa ärenden och gemensamma ansökningar tills vidare.

Pinsamt, men jag känner mig lite lättad ändå.

MEN – jag borde ha löst det här på något annat sätt tidigare.

Jag är inte mogen för allt ansvar.

Det blev bara för mycket.

Konkursavdelningen kräver mycket. Ständigt nya papper, nya situationer.

En gång ska jag se tillbaka på den här dagen och skratta. Förhoppningsvis ska jag då säga ”det hade aldrig hänt idag”. Förhoppningsvis ska jag lära mig att se mina begränsningar. Lära mig säga ifrån, att jag inte klarar mer.

Ge mig tid och jag ska växa in i rollen som förste notarie. Lära mig bli vuxen …

En dag ska jag lära mig undvika liknande situationer.

Ok, men något positivt då …!

Ibland vet jag inte om man skall tro på vad folk säger. I tisdags förmiddag var lagmannen innen och frågade hur det gick. Jag sa att det var mycket men att allt fortfarande var under kontroll (vilket det fortfarande var då). Vi pratade en stund och jag sa att jag inte trodde att jag skulle klara av allt. Han sa att han för sin del inte tvivlade på att jag skulle klara av det.

När jag grät i eftermiddags sa Lars bl a att jag nog visste att det absolut inte fanns någon som tyckte att jag var elak. Vidare sa han något om att jag inte alls gjorde mycket fel, och att jag nog visste att jag var väldigt duktig.

Jag kan ju alltid hoppas att de menade något av det de sa – så att det inte var tomma ord för att jag var deppad.”