Medan vi går ner till affären i Billesholm talar vi om tacksamhet, Natalia och jag.
Bakom oss går hennes döttrar, tjattrande och skrattande. Solen skiner och vi hittar vitsippor längs vägen. De har vitsippor även i Ukraina.
Vi talar om hat. Om det går att vända det till tacksamhet. Att utan kriget hade Natalia och jag aldrig träffats, Natalia hade aldrig kommit till Sverige. Men det går inte.
Vi talar om hur ett sätt att vinna detta krig är att kunna känna glädje, att njuta av det som är här och nu. Kanske kan de se detta som en resa där de får lära något alldeles nytt som de inte hade fått gjort annars. Vi vänder och vrider på det som händer. Men kommer tillbaka till detta ofattbara, grymheten.
Ord om att man behöver kasta ut det gamla för att kunna bygga upp något nytt blir också fel. Vi lever mitt i ett krig, för även om det är i Ukraina det bombas är vi en del av kriget. Vi kan vara soldater även i Sverige. Vi kan slåss med ord och kärlek.
”I must be strong”, säger Natalia gång på gång. Som ett mantra upprepar hon orden.
Jag vill också vara stark. För henne. För hennes döttrar.
Och jag är så djävla förbannad på den Onde i Kreml.
Tänker på Zelinsky – denna modiga man som i grunden förändrat Ukraina. Fram till att han valdes till president var Ukrainas ledare nära allierade med Ryssland och jag börjar förstå den ryske cyklisten som jag tidigare var i kontakt med.
Han upprepade att kriget var USAs fel, att det var Zelinskys fel. Allt beror ju på ur vilken synvinkel man ser det. Med de gamla ledarna skulle det inte ha blivit ett krig, för de lydde Putin. Men det gör inte Zelinsky, han rensar upp bland korruption – vägrar gå i någon annans ledband. Han förändrar.
Är det värt det?
Vilket pris är vi beredda att betala för friheten?
Vad får vi för värld om vi inte står upp nu?
Det är ett krig mellan den gamla världen och den nya där triangeln blir en symbol för det gamla och cirkeln för det nya – eller nygamla.
För det är som om allt flyter samman och jag är rädd att jag håller på att bli tokig. Det är som om jag fullständigt tappat greppet – att jag flyger, hinner inte tänka. Engelska och svenska flyter ihop. Jag talar engelska med min omgivning och jag tänker stundtals på engelska. Och jag vet att min psykiska hälsa vacklar.
Samma beteende som en spelberoende eller alkoholist. När jag väl tappat taget blir det bara mer och mer. Jag startar nya projekt, drar in mer människor. Min omgivning varnar mig, men jag kan inte stoppa.
Natalia har blivit som en mor, säger till på skarpen – nu äter vi UTAN dator, utan mobil. Jag har bett henne göra det.
Patricio försökte förklara för mig i lördags, jag ser att han är bekymrad.
Cykelhandlaren hade ett allvarligt samtal med mig i lördags, ändå fortsätter jag. I går satt jag gråtande i hans famn.
”Du hör ju inte vad jag säger, det händer att jag upprepar saker tre fyra gånger innan du lyssnar. Ser du inte vad du gör? Du raserar allt omkring dig.”
Jo, jag ser vad jag gör, men jag kan inte stoppa. Jag är tillbaka i gamla destruktiva hjulspår och det började långt innan Natalia kom. Kanske var det dumt att starta dessa stiftelser – både mina mor och min son har varnat mig.
Varför kan jag inte nöja mig?
Jag vet inte … eller jo, jag anar … och jag bestämmer mig för att vara öppen med det.
Här och nu.
Jag är rädd att skriva om detta, inte ens för Cykelhandlaren har jag öppenhjärtligt talat om det. Natalia var en av de första som jag öppnade upp för. Och hon lyssnade.
Kanske var det hennes upprepning av ”This is unreal” som fick mig att uttala orden.
Och att jag läste mina instagram-inlägg på andebark_forfattare:
Att jorda sig
Mette ger mig ofta rådet att jorda mig. Med det menar hon att stoppa fingrarna i jorden och bara vara. Ett annat sätt jag jordar mig på är att göra yoga. Eller att bara vandra i naturen.
Motsatsen till att jorda mig är när jag är i sociala media, sitter vid datorn, läser saker på nätet.
Jag kan inte sova, vaknar tidigt av hur kroppen skakar. Det är då alla bilderna finns där.
Jag har svårt att hantera detta.
r jag en maskin, en stridsvagn som kör över allt och alla.
Och när jag möter människor tar jag över deras problem – går in i deras känslor och vill lösa det åt dem.
Jag vet att det är fel.
För om det kommer in en ny känsla tar den över.
Hela tiden är det den starkaste känslan som tar över och tränger undan allt annat.
Mette försöker lära mig att vara i hjärtat. Men när jag är det blir det andra som blir lidande. Som nu.
Igen.
Och jag kan inte skylla på någon.
Det handlar om mig.
Det är jag som gör fel.
Jag behöver lära mig att avskärma mig från andras känslor.
Att inte sätta igång NÅGOT enda projekt till.
