Vi läser ”Döden ingen talar om” av Ulrika Jannert Kallenberg. Den handlar om hennes pappas självmord och hur han blev ett svart hål i tillvaron. Att han inte nämndes.
*** Här kan du köpa Döden ingen talar om ***
Gång på gång kommer jag i kontakt med människor som förlorat någon genom självmord. Alla delar de känslan av skuld. Varför anade jag inget? Kunde jag ha gjort något?
2014 var jag nära att ta mitt liv. Efter veckor av grubblande hade jag bestämt mig. Inte för någon yppade jag mina tankar. Konflikter, stress, överbelastning hade gjort att min hjärna inte fungerade längre. Jag var övertygad om att jag var sjuk i huvudet, att jag kom att bli intagen på någon låst avdelning och få tillbringa resten av mitt liv där.
Just då kändes döden som den bästa utvägen – då skulle jag inte vara någon belastning för dem jag älskade. I åratal hade vi besökt min mormor på länssjukhemmet där hon låg i en säng och tynade bort. Inom hemtjänsten hade jag mött människor som var helt förvirrade. Jag ville inte bli sådan. Och jag var övertygad om att jag var på väg dit.
Jag tittade tillbaka på de senaste åren, alla visioner, idéer och konstaterade att mitt agerande inte var normalt. Hur i helvete hade jag kunnat ge mig in i dessa projekt. Jag såg inte att jag tillfört något gott till världen. Jag kände mig som en stor lögn, en yta utan innehåll. Falsk. Elak. Ja, listan kan göras lång.
Vägen upp ur mörkret var lång. Hela tiden fanns Cykelhandlaren där och skyddade mig. Utan hans kärlek hade jag inte funnits här idag. Det var han som anade att något var fel, som slog larm. Som såg till att mina föräldrar hämtade mig och körde mig till sjukhuset.
*** Här kan du köpa Sätta punkt. där jag bearbetar självmordsplanerna ***
Det var inget jag sa, inget jag gjorde – bara hans intuition. En subtil känsla.
Det var han som fick mig att tacka nej till elchocksbehandling.
”Du som alltid drömt om att bli författare. Inte ska du riskera din hjärna”, sa han. Och så lovade han ta hand om mig resten av livet.
Och han har hållt vad han lovade. Så snart han anar att jag tycker något är jobbigt löser han det till mig. Men en sak kan han inte lösa – den slumrande känslan av värdelöshet.
Kampen mot den känslan pågår alltid.
Steg ett var att byta uppdragsgivare så att humlor, fjärilar och småfåglar blev mina klienter. Jag övade på att göra något gott utan att förvänta mig något tillbaka. Sedan har det fortsatt. Och antagligen är det vad boken jag skriver på handlar om.
*** Här kan du läsa mer om trädgården ***
Fortfarande famlar jag efter orden, efter vad det är jag vill uttrycka.
När jag ser på mig själv, på min historia, på världen ser jag två helt skilda synsätt. Det kan uttryckas som den maskulina och feminina, som yin och yang, som patriarkalt och matriarkalt. Många av orden känns laddade – jag väljer att använda cirkulärt och fyrkantigt.
Cirkulärt
Ett ord som har kommit i ropet på senare år när vi talar om cirkulär ekonomi, om återanvändning, om nya tjänster.
För mig handlar det om en annan livssyn där vi lever i symbios med Moder Jord, där vi inte kan äga utan bara är förvaltare. Här finns intuitionen, visionerna, naturen. Färgerna är gröna, gula och orange.
Här finns kreativiteten, flödet. Tron på väsen.
Det som många skulle kalla flum.
Fyrkantigt
Här finns mitt gamla liv av lagar och paragrafer. I min berättelse hänger jag upp mig på inledningen på bibeln där mannens sätts att råda över växter och djur. För mig är detta inledningen till klimatkatastrofen.
Att leva cirkulärt
Just nu funderar jag på hur samhället skulle se ut om vi levde cirkulärt. Vad är skillnaderna i livssyn?
2014 tvingades jag lämna allt. Sedan dess försöker jag avstå från det materiella. Jag försöker leva utifrån vad jag kan ge till världen istället för att tänka vad jag kan samla till mig själv. (Och jag ska ärligt erkänna att det blivit en hel del tokiga beslut på den resan.)
Att fokusera på vilka värden jag kan skapa för världen får mig att må bättre. Då behöver jag inte se mina tillkortakommanden. För de är många – fortfarande har jag perioder när känslan av att vara värdelös, inte duga etc övermannar mig.
Fortfarande är jag som en svamp som suger till mig alla kommentarer som kan uppfattas som skuldbeläggande – och de gräver djupa hål i mig tills jag är som en schweizerost.
Detta är något Cykelhandlaren inte kan förstå. Jag som har det perfekta livet. Han som gör allt för mig. Men känslan av värdelöshet sitter så djupt i mig, finns i mitt DNA.
Genom åren har den fått mig att hela tiden prestera, hela tiden göra mitt yttersta – aldrig vara nöjd. Det är svårt att ta in att det finns någon som kan tycka om mig bara för den jag är och inte för det jag gör.
Oj – det blev en massa dravel. Vad vill jag ha sagt med det här?
Sammanfattningsvis – jag mår bättre när jag får leva cirkulärt, när det inte förväntas något av mig, när jag inte måste prestera. Jag förväntar mig inget men vill inte heller att omgivningen ska lägga förväntningar på mig. Om jag hela tiden ger utan att förvänta mig något tillbaka behövs det att omgivningen gör detsamma mot mig. Annars blir det en obalans. Att känna sig utnyttjad är inte någon rolig känsla. Det väcker återigen min känsla av värdelöshet.
Samma sak är det med samhället. Vi skulle troligen må så mycket bättre om vi kunde lägga av oss all yta, all prestation och istället leva för att göra gott. Men då krävs det att alla gör likadant. Det räcker att en enda person ”skor” sig för att allt det goda ska raseras. För att spiralen ska gå åt andra hållet.
Det är nog det här jag skriver om egentligen … men jag hittar fortfarande inte orden. Och då når inte texterna sin fulla potential.
Därför har jag flyttat fram utgivningsdatum för Vrede i Älvdalen till den 21 augusti 2022.