Inlägget är under uppbyggnad.
Du hittar ett sammanfattande inlägg från Kalmarresan här.
Runt tusentalet uppmärksammade handelsmännen från norra Tyskland Kalmars läge. Där slottet idag ligger började en stadsbebyggelse växa fram och ett kastelltorn byggdes. När slottet växte fick bebyggelsen flytta in på land för att göra plats för en större försvarsanläggning.
Här växte en av Sveriges största och rikaste städer upp under 1200-talet. Kloster, kyrkor, trappstegsgavlade stenhus, badstugor, gillen, skrån. Här hade Hansan stort inflytande. Kalmar blev platsen för viktiga politiska möten men även för belägringar.
1397 skapades Kalmarunionen här.
Ringmuren
Fram till 1658 låg riksgränsen 55 km söder om Kalmar. Därför kom staden att kallas Sveriges nyckel. Kalmar slott har aldrig intagits med våld. Däremot hade Kalmar svårt att stå emot anfall trots att staden omgavs av en ringmur som var två meter bred och åtta meter hög. Du kom in till staden genom fem portar.
Söderport
Västerport
Timmerport
Norreport
Stora sjöporten
Torget
Om du går från Kalmar slott in mot centrum hittar du en informationsskylt på höger sida som leder dig till den plats där torget en gång låg. På skylten finns en QR-kod till en audioguide där Dick Harrisson berättar om platsen.
”Det här var hjärtat i en hamnstad som myllrade av liv. Här låg stadens rådhus och Kalmar storkyrka granne med trappgavelhus och handelsbodar. Kanske fanns också en och annan lönnkrog och badstuga i de trånga gränderna kring torget? ” (Du hittar hela audioguiden här.)
”Torget var fyrsidigt och omfattade en yta av omkring 1 200 kvadratmeter, lite större än Kalmar slotts inre borggård. När arkeologer analyserade området år 2016 kunde de konstatera att torget varit täckt av kraftiga markstenar som hade placerats direkt på markytan utan sättsand.” Ur audioguide på Kalmar torg.
”Av 1400-talets skrifter framgår att torget kantades av ett rådhus, ett flertal stadsgårdar, det vill säga bostadshus med ekonomibyggnader samt tretton bodar – mindre byggnader som kunde hyras ut. På 1300-talet och 1400-talet var Kalmar en attraktiv stad att bo i, vilket dels ökade mängden bodar, dels ledde till att de verkligt rika byggde allt pampigare residens. Därmed skilde sig Kalmar markant från flertalet svenska städer, som dominerades av låga trähus. Den som kom till torget i Kalmar såg något helt annat.
Som exempel på en stadsgård vid torget kan nämnas ett prakthus i norr, inte långt från yrkan. Det mätte fjorton meter i nord-sydlig riktning och mellan sju och åtta i öst-västlig, hade flera våningar och inte mindre än tre källare. Husets gavel vette mot torget, långsidan mot kyrkogården. Norr om byggnaden fanns en stenlagd gårdsplan, en mindre ekonomibyggnad samt bakugnar. I början av 1400-talet beboddes huset av borgmästaren Henrik Lassan, senare av guldsmeden Bertel Sorow. Därefter ägdes huset av högfrälsefamiljen Trolle. Birger Trolle var hövitsman på Kalmar slott på 1440-talet och ansåg sig behöva ståndsmässig bostad vid torget. Sonen Arvid var under seklets sista decennier en av Nordens rikaste män. Huset vid torget var hans fasta punkt i staden. I ett dokument från 1498 hänvisar Arvid till huset som ’min egen gard j Calmarne, som jach haffuer till mitt egett behoff meth hwss och källare’.
Husen i grannskapet hade också gaveln mot torget, och det är mycket troligt att de hade trappstegsgavlar. Vi får alltså föreställa oss att scenen framför oss påminde om torgen i tyska hansestäder som Lübeck, Wismar och Stralsund. Om vi skall utgå från vad vi vet om sådana borgarhus borde de haft en tvårumsplan i vilken minst ett av rummen på det nedre planet använts kommersiellt, kanske som affär. Ett annat rum har tjänat som representationslokal, där ägaren kunde ta emot folk och demonstrera sin rikedom, generositet och goda smak. Överhuvudtaget förmedlade den ståtliga arkitekturen signaler om ära, redbarhet och välstånd till omgivningen.” (Du hittar hela audioguiden här.)
”När det var marknad och fest blev torget en plats för musik, spel och dans. På Cecilias krog, den populäraste i staden, serverades hembryggt öl och kokt fläsk. ” (Du hittar den inledande audioguiden här.)
Kyrkan
”I fonden bakom torget låg kyrkan, som var helgad åt sjöfararnas helgon Sankt Nikolaus. Med sina tre skepp och många kapell var det den största och mest imponerande byggnaden i Kalmar och en av de största kyrkorna i hela Sverige. Huruvida den hade ett eller två torn är okänt. Runt omkring låg en stor kyrkogård, som omgavs av en mur med stiglucka, det vill säga en överbyggd kyrkogårdsgrind, och inte långt därifrån en skola.” (Du hittar hela audioguiden här.)
”Trefaldighetssöndagen den 17 juni 1397 var hela Nordens uppmärksamhet riktad” Kalmar. ”Då kröntes Erik av Pommern till kung över Sverige, Norge och Danmark. Det blev början till Kalmarunionen.
Rådhuset
”Det allra mest spännande med torget och dess omgivningar är rådhuset, som ännu inte hittats. Eftersom Kalmar var en av Sveriges rikaste städer måste det ha varit pampigt. Det nämns i skriftliga källor från och med 1362 och tack vare räkenskaper för reparationsarbeten på 1500-talet vet vi att det var uppfört av sten. Många menar att rådhuset troligen låg sydväst om torget, eftersom det saknas notiser om fastighetsärenden just där.” (Du hittar hela audioguiden här.)
Hamnen
Skeppen
Långskepp, koggar, knarrar, kraveller, pråmar, holkar, karacker … namnen på farkosterna är många och får ett eget inlägg. Kanske flyttas då även texterna nedan med begrepp från sjölivet. Men de får ligga här så länge.
Handelsrutter
Sanduret – ”glaset”
”Ända från navigationens allra första början bestod ett av de största problemen i att hålla rätt tid, så att man genom jämförelse med lokaltiden kunde beräkna den geografiska längden.
Genom att iakttar solens kulmination fick man tillnärmelsevis fram den lokala middagstiden. Lokaltiden för solens uppgång och nedgång respektive latitud kunde sjöfararen alltifrån 1600-talet avläsa på motsvarande tabeller. Dock var ha, för fastställande av de mellanliggande tiderna, före uppfingen av de bärbara klockorna helt hänvisad till sand- eller solur.
Sandur hade funnits redan under forntiden. Efter att under hellenistisk tid ha undanträngts av vattenuren återupptäcktes de på medeltiden. Det var de första ur som sjöfararna förde med sig på sina stora upptäcktsfärder – trots deras bräcklighet.
Konstruktörernas första omsorg gällde den noggrannaste möjliga kalibreringen av uren för en timme eller delar därav. Man lade ner mycket omsorg att framställa den rätta sanden, som bestod av malda äggskal eller svart marmor som torkades nio gånger. Sedan måste man kalibrera hålet mellan glasen, genom vilket sanden skulle rinna. Glasblåsarna lyckades aldrig uppnå precision i detta: därför tog man oftast två glaskupor och anbragte mellan dem en liten metallplatta med ett litet hål i. Genomrinningstiden kunde beräknas, då man kände hålets diameter och sandmängden. Glasens föreningspunkt med metallplattan tillslöts lufttätt med vax och skyddades av ett flätverk av korsande trådar. Alltsammans monterades i ett ställ bestående av två runda eller kantiga plattor, vilka förenades av stavar eller svarvare pinnar, eller också inneslöts det i ett rör av koppar, papper eller läder. ”
”I det ögonblick styrmannen iakttog solens passage genom meridianen – kulminationen – vände rorgängaren timglaset. Vid nästa vändning efter en halvtimme slog han ett kort slag på skeppsklockan. Nästa gång blev det två slag, tredje gången tre slag osv. Detta ger förklaringen till den ännu om skeppsbord bibehållna sedvänjan att räkna tiden i ”glas”. Tillvägagångssättet kunde givetvis bli någorlunda exakt endast om rorgängaren vände glaset just när det blivit tomt och inte försökte vända på det tidigare för att därigenom förkorta sin vakt en smula.”
Kompassen
Under slutet av 1200-talet utvecklade hantverkare i den italienska hamnstaden Amalfi kompassen. ”Han förband en liten vindors med en magnetnål och uppfann därmed fartygskompassen. Senare ersattes nålen av en öppen romb av ståltråd, vars mittaxel motsvarade nord – sydritknignen; man klistrade eller sydde fast den vid vindrosen. Denna fastsättning visade sig vara så bra att den fanns på kompasser ännu så sent som omkring 1805.”
Jakobsstav
Genom att mäta himlakropparnas höjd över horisonten kunde skeppen navigeras. På wikipedia står det att Jakobsstaven första gången beskrevs i början av 1300-talet.
Längs staven monteras en skjutbar tvärstav. Blickpunkten placeras i stavens ena ände, medan den andra placeras mot ena punkten av vinkeln som skall mätas, medan en skjutbara tvästaven placeras så att den möter vinkelns andra punkt. Där stavarna möts kan nu vinkeln utläsas. Genom att placera flera tvärstavar längs den längsgående staven kan man få en mer exakt mätning av vinkeln. Från mitten av 1500-talet och in på 1700-talet användes Jakobsstaven för att mäta solens höjd. Den ersätts senare av kvadranten och Sextanten.
Logtimer
”Man kastade från bogen ett stycke trä i vattnet och noterade den tid det tog för detta att driva förbi akterskeppet. Då det ännu inte fanns några stoppur använde man därvid ett logglas. Holländarna hade även konstruerat ett slags enkelt urverk med ett slagverk. Man kallade apparaten Logtimer. Urverket sattes igång i det ögonblick man kastade träbiten överbord; Det slog sedan sekunderna på klockan. Det fanns Logtimer som gick 14 sekunder och andra som gick 28 sekunder. Små målade, graverade eller tryckta omräkningstabeller gjorde det möjligt att efter de gångna sekunderna räkna ut sjömil per timme. Dessa tabeller var ofta anbragda på locken till tobaksdosor och förenade sålunda nytta med nöje.
Båda tillvägagångssätten var ganska inexakta. De avlöstes på 1600-talet av handloggen. Denna bestod av en på ena sidan belastad träskädda, fäst vid en lång logglina. Skäddan släpptes från aktern vid vattnet, där den blev stående upprätt. Medan man lät linan löpa ut rann sanden i ett logglas som mätte 30 sekunder.
Ur Sjöfartens historia av George F Bass, Malmö 1974
Staden flyttas
”Under slutet av 1500-talet och början av 1600-talet råkade kyrkan och staden vid flera tillfällen illa ut. När Kalmar slott belägrades låg staden i vägen för beskjutningen. Kronan beslutade därför att staden skulle flyttas till Kvarnholmen, idag Kalmars centrum. En ny domkyrka byggdes vid Stortorget på Kvarnholmen. Vid bygget användes sten från Bykyrkan, vars sista rester sprängdes 1678.” (Hämtat från informationsskylt vid Gamla kyrkogården.)