Freja – vanadisen (vanernas dis). Det berättades att återskenet från hennes krage syntes på himlen när solen var gömd bakom horisonten. Kanske var bronsålderns halskragar i guld en hyllning av Freja.
Alla dessa namn för kvinnor. I det här inlägget har jag samlat citat från Gunilla Carlsons Kvinnoporten som berör de kvinnliga väsen.
Freja
Freja kunde förvandla sig till en falk, man sa att hon ägde falkhamn. Hon förflyttade sig även i en vagn dragen av två katter. Långt fram i tiden antogs den som hade svarta katter dyrka Freja.
”Snorre Sturlasson säger att Freja är den gävaste av asynjorna, att hon tyckte om kärleksvisor och kan åkallas i älskogsaffärer. Hon rådde över födandet och dödandet.”
Nornorna – ödesgudinnor
Nornorna bodde under världsträdet Yggdrasil och hade stor makt. De ansvarade för hela världens fortbestånd eftersom de vårdade världsträdet som upprätthöll himmel och jord. Dog Yggrasil skulle världen under. Vid trädets rötter fanns tre källor.
Urdarbrunn: innehöll vattenblandat slam som de beströk trädets stam för att barken inte skulle torka och bringa död åt trädet.
Källa 2: Kunskap och vishet, här offrade Oden sitt öga
Nornorna var närvarande vid varje förlossning för att övervaka barnets övergång från foster till självständig individ. (Som tack offrades nornegröt efter förlossningen). Nornorna mätte ut en ödestråd till varje nyfött barn och utsåg en skyddsdis. (ett skyddande väsen som skulle följa människan från födsel till döden – jmf skyddsängel i bibeln). Människans öde avgjordes således av ödestråden och hur bra skyddsdis man tilldelats. Med en ödesbestämd framtid saknades personligt ansvar och det fanns inte heller någon skuldbörda.
Istället var den hedniska människan tvungen att ge akt på tecken från den magiskt laddade omgivningen, försöka tolka dem och akta sig noga för att inte stöta sig med krafterna.
| En ask vet jag stå, Yggdrasil heter den dess höga stam är stänkt med vitgrus; dädan kommer dagg som i dalar faller, grön står asken vid Urds brunn alltid. Dädan komma mör som mycket veta, tre ur det hus som vid trädet står; Urd heter en, den andra Verdandi – de skuro i trä – Skuld är den tredje; de skipa villkor, skifta livslotter, mäta ödet åt människors barn. Völvans spådom, vers 19-20 |
Urd
- äldst och av tursaätt (jätte).
- rådde över allt som varit.
- skar runor på trästavar och är historieskrivningens ursprung.
- kunde varsla om kommande död genom att visa sitt tecken – en ljusuppenbarelse i form av en halvmåne i nedan
Verdandi
- rådde över nuet, varandet
- symboliserades av fullmånen
Skuld
- den yngsta
- ansvarade för det som skulle ske, framtiden.
- Tillsammans med valkyriorna Gunn och Rota red hon och avgjorde striderna samt korade dem som skulle bli liggande. De tre avgjorde vilka som skulle överleva och vilka som skulle dö på slagfältet som då kallades för valplatsen. (De kvinnliga väsen som förde döda från slagfältet till gudarnas värld kallades Valkyrior – Ordet ”valkyria” är ett fornnordiskt ord, vars förled kommer av ”valr” (”de i striden fallna”) och vars efterled är besläktad med ordet ”kora” i betydelsen ’välja’. Ordet betyder alltså ”den som väljer dem som skall falla i striden”. )
- symboliserades av nymåne
Diser
Nornorna var närvarande vid varje förlossning och tilldelade barnet en skyddsdis. Inför en strid var det särskilt viktigt att offra till disen så att hon skulle ingripa och avgöra striden inroparens förmån.
Minsta lilla felsteg kunde göra att skyddsdisen kunde ge uttryck för sitt misshag. ”Dock verkade hon alltid ha förvarnat om vad som skulle ske, till exempel genom att låta den som var dömd att dö att snava på väg till striden. Det var disen Härfjätter från Hels dödsrike som lade sitt band om foten på den som skulle dö, för att strax kunna dra ner honom eller henne och binda, fjättra människan till underjorden. Och idag fjättrar vi våra döda till underjorden – men vi kallar det för att jordfästa dem.
Fylgian – hon som följer
Troligen har Fylgian ett äldre ursprung än tron på diser. Hon påstås ha en koppling till magiska föreställningar kring moderkakan – den som följer efter barnet ut vid födseln. Andra menar att det utvecklats ut totemism. Hos oss var tron förbunden med att människan hade en själsfrände i ett djur.
Läs mer om Åsa Liljenroths trumresor för att hitta kraftdjuren
In på 1980-talet fanns fortfarande sånger i Kalininområdet (Ryssland) där man med texterna försökte mana upp fiskarna ur vattnet. Sångerna skulle få fisken att självmant ge sig till fiskaren eller få viltet i skogen att visa sig och ge sig till jägaren. Kanske var det samma önskan som fick människorna att rista in älgar och fiskar på stenhällarna i Nämforsen.