”I Fadlans ögonvittnesskildring drack kvinnan som skulle offras på ett helt annat sätt än vi idag förknippar med religion. Hon drack under lång tid och hon drack i glädje. ”
I mitt sökande efter sedvänjor och tankesätt innan de patriarkala religionerna söker jag motsatser. En av dessa motsatser tror jag vi hittar när det gäller berusning.
På 900-talet bevittnade Fadlan en begravning där en kvinna offrades med den döde. Begravningen förbereddes i tio dagar. Varje dag drack hon sig berusad och sjöng i glädje. Detta ansågs varsla om en kommande lycka och drickandet beskrivs som en del av den heliga ritualen. Gunilla Carlson skriver i Kvinnoporten att många sk primitiva, dvs förkristna, kulturer anser att berusning underlättar kontakten med det gudomliga.
Gamla testamentet
”Kyrkan reglerade all måttlöshet som förknippades med ogudaktighet, hedendom och synd. Alkohol förekommer i den kristna riten endast som ett symboliskt drickande under nattvarden. Enligt koranen får man inte förrätta bön i drucket tillstånd och inte heller be när man är befläckad genom utgjutning av säd.”