Född 1464 död i Polen 1538
Biskop i Linköping ca 1513-1527
Hans Brask hade skrivit på sammansvärjningsbrevet om Stäkets förstörande 1517 men överlevde trots det blodbadet pga brasklappen.
Tallroth sid 169
”Hans Brask ansågs som mycket lärd och en av sin tids största intellektuella. Han var inte populär bland de stora massorna i hans landskap Östergötland eftersom hans skatteindrivning var hänsynslös och brutal. Han lät begrava sin mest hatade fogde i domkyrkan. (Fogden hade slagits ihjäl av en rasande bondeskara utanför biskopsgården.) Brask avskydde reformationen.”
Olle Larsson sid 115
1522 ”uttryckte Linköpingsbiskopen Hans Brask oro över att de tyska landsknektar som kommit till Söderköping från Lübeck skulle bidra till att sprida den reformatoriska smittan i landet. Han förbjöd därför all handel med och läsning av Luthers skrifter och förklarade att den som ertappades med detta skulle bannlysas.
Redan 1521 hade reformationens tankar fått fäste bland den tyska befolkningen i Stockholm. Läran spreds genom småskrifter, pamfletter och kringresande handelsmän. Störst betydelse för utvecklingen fick dock studenter av olika nationaliteter som kom i kontakt med när de studerade i Wittenberg. (Luthers religiösa kris började i juli 1505 i ett åskoväder. Han blev därefter munk och studerade teologi vid universitetet i Wittenberg.
Hans Brask startade tryckeri i Söderköping där han lät trycka kätterianklagelserna mot Olaus Petri. Brask krävde att kungen skulle kalla Olaus Petri till förhör. ”Själv kunde han inte komma åt honom eftersom han var verksam i ett annat stift. Han föreslog även att inkvisitorer skulle tillsättas i varje stift för att förhindra avfall från den rätta läran. Brask författade också ett brev till påven i Rom där han beskrev läget i den svenska kyrkoprovinsen i mörka ordalag.”
Johannes Magnus tog kontakt med Gustav Vasa och krävde åtgärder mot kätteriet. Kungen lovade att handla, men motsatte sig inkvisition och offentlig rannsakning av olaus Petri. Han uppmanade Johannes Magnus att gå varsamt fram för att inte förvärra oron i riket.
Efter att Olaus Petri gift sig den 11 februari 1525 var det Hans Brask som reagerade snabbast och hårdast.
”I brev såväl till kungen som till ärkebiskopen framhöll han att det inträffade var en stor skandal och krävde att åtgärder vidtogs. Giftermålet hade skett offentligt i Storkyrkan vid Stortorget i Stockholm, sannolikt med den tidigare nämnde Nicolaus Stecker som vigselförrättare. Brask hävdade att Olaus Petri genom sitt handlade satt sig själv i bann.
I sitt svar till den upprörde biskopen förklarade Gustav Vasa att han befunnit sig i Uppsala och alltså inte varit närvarande vid bröllopet. Han berättade att han tagit upp saken med Olaus Petri som svarat att hans handlande hade stöd i Bibeln och att han var beredd att försvara sig inför rätta om så krävdes. Gustav skrev att han inte heller kunde se någon anledning till att Olaus Petri skulle bannlysas när de präster i Sverige som höll sig med älskarinnor, i strid mot celibatet, klarade sig undan. Hur kunde en person bannlysas för att ha ingått äktenskap i enlighet med Guds lag, frågade kungen retoriskt, då andra Herrens tjänare kommit undan med ”hordom och andra slemheter” som Gud verkligen förbjudit? Att Gustav Vasa så tydligt gav sitt stöd till Olaus Petri visar att han i alla fall senast 1525 stödde de reformatoriska tankarna. Sannolikt var det också i samband med detta bröllop som den första mässan på svenska hölls i landet.
Brask lät sig emellertid inte nöja med detta Han författade ett manifest mot det lutherska kätteriet som han ville skulle offentliggöras på alla kyrkportar i riket. Det var skrivet på latin och riktade sig till landets präster och munkar. Efter att ha räknat upp alla de kätterska handlingar som ägt rum i riket förklarade han att den som gjorde sig skyldig till någon av dessa handlingar kunde betrakta sig som bannlyst.”
Under våren 1525 stödde kungen idén att ge ut Nya Testamentet på svenska. Tryckeriet flyttades från Uppsala till Stockholm så att han kunde kontrollera vilka böcker som gavs ut.
Hösten 1526 hade predikanten Melchior Hoffmans fått följare som också började predika hans läror.
”Somme predikade i Svartemunka Kloster, somme i de kyrkor och kapell på malmarne vore” skriver Peder Svarts krönika. De gick till storms mot kyrkans prydnader och ”en omfattande förstörelse av kyrkoprydnader inleddes.
”På det sista toge dessa predikanter sig före och folket med, att föra krig mot beläten, bestormade dem, och all orgoverk, tavlor eller annat vad där var utur klostren och kyrkor, hugga och riva somt sönder, somt brände, somt stympade näsaner eller händer utav.”
Kyrkan som långivare
Ränteköp
Inteckningar i fast egendom främst i stadsfastigheter. Den behövde inte tingföras vilket gjorde att det inte fanns någon insyn. Den gav kyrkan en relativt konjukturskyddad fast inkomst utan några förvaltningsbekymmer. Den friade långivaren från deltagande i stadens tunga. (Svalenius sid 93).
Lånerörelse
”Ute i landet fungerade de enskilda kyrkorna som kommunala lånekassor eller som socknens pantbank. I sparsamt bevarade kyrkoräkenskaper möter ofta förteckningar över ’debita ecclesiae’ och över de panter, som deponerats som säkerhet för lånen, panterna varierande från kjortlar, skedar och silverstop upp till hela fastigheter. Ränta omtalas ingalunda alltid _ räntetagning var ju förbjuden och fördömdes som ocker _ men uttogs säkerligen ofta nog, vanligen med 5%, och stundom stannade panten i kyrkans ägo. Manförstod för övrigt ej sällan att låta det religiösa momentet gå hand i hand med det ekonomiska, såsom då de nötkreatur som ägdes av kyrkobyggnaderna, skänkta dit som arv eller syndabot, utackorderades hos bönderna. Kyrkokorna sades bringa sitt värdfolk lycka och välsignelse.”
”Gustav Vasas företrädare hade stundom anlitat kyrkans tillgångar i form av lån, oftast framtvingade. Den nye regenten gick vidare på denna väg. 1522 hade kyrkor och kloster fått lämna en ’silverskatt’ som krigshjälp och ’subsidium gubernatoris’ och sommaren 1523 upptogs på riksrådets instämmande ett stort ’silverlån’ för lybska skuldens betalning. Det betonades, att det var lån från kyrkan, kvitton lämnades och konungen lovade uttryckligen återbetalning ’heller utöver än något avkortat’. Det låg ingen uppseendeväckande nyhet häri, det kunde anses ligga i linje med hennes vanliga lånerörelse.”
”1524 ställde han nya krav, mer silver från kyrkorna. Men eftersom det denna gång främst gällde Gottlandsexpeditionens finansiering, ansåg han med rätta, att Hans Brask, som ivrigt påyrkat detta företag och även kunde förväntas få speciell fördel därav, alldeles särskilt borde vara behjälplig. Gotland tillhörde ju Linköpingsstiftet och ’vore väl likt’, menade konungen, ’att I på biskopssätens vägnar bekostades like mot oss, för ty I viten eder så stort gang därav som vi och till äventyrs mer’. Brask borde därför själv sända åtminstone 100 beväpnade män samt 200 á 300 lödige mark silver att användas som sold. Varom icke, tillade han, hade biskopen sig själv att skylla, om de väntade fördelarna av erövringen på ett eller annat sätt uteblev för Linköpings stift.”
”Brask kunggjorde den nya insamlingen i sitt sitt. Silver skulle åter tagas från kyrkorna, oaktat många ej fullgjort föregående års ’lån’. Men bidraget från biskopsstolen ville han ej vara med om. Hans kyrkliga vinst av Gotland vore ej alls så stor som konungens rådgivare tydligen sagt; där funnes knappast någon kyrkojord, och ’jag haver aldrig njutit Gotland, sedan jag här till kom, en skilling till godo’. 100 lödige mark silver hade hans domkyrka redan skänkt konungen för Gotlandsresan, men mer kunde han ej ge.”
”Brask började frukta, att de upprepade silverlånen skulle prejudicerande leda fram till fasta pålagor på kyrkans egendom och inkomster. Den reformatoriska förkunnelsen och dess ekonomiska konsekvenser började skärpa hans vaksamhet och öka hans motstånd. Det var de lutherska rådgivarnas röst han hörde bakom Gustavs krav, det var deras kätterska läror han fruktade konungen alltför villigt gjorde till sina.”
Ur Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann av Lars-Olof Larsson:
Sommaren 1523: ”stora lånet” 400 kg silver vilket motsvarade 30.000 lybska mark (den totala skulden var på 120.000 lybska mark)
Lån 2: Krigståg mot Gotland för att göra slut på Sören Norbys välde. Linköpings stift borde solidariskt bidra med hälften av kostnaderna för krigståget eftersom Gotland tillhörde stiftet. Katarinas helgonskrin lämnades bl a av Vadstena kloster.
1525 hela årets kyrkotionde
januari 1526 två tredjedelar av årets kyrkotionde
augusti 1526 två tredjedelar av alla prästers årliga intäkter
Borgläger
Gustav Vasa använde alltmer klostren som inkvarteringslokaler för krigsfolk och deras hästar. Klostrets folk var sedan gammalt känt som goda hästuppfödare
Brask hävdade att borgläger var utländsk sed och att de svenska klostren inte grundats på kronojord.
Ur svenskt biografiskt lexikon
Men då Gustav Vasa liksom Fredrik I i stället för att försvara den rätta tron därigenom blott lockats till en än radikalare kyrkopolitik, stärktes B: s sympati för unionskonungen. I mars 1525 bad han Olaus Magnus i Lybeck utspörja, vilken grund de gängse ryktena om Sturemännens förbindelser med Kristiern hade. Slaget vid Pavia stärkte hans tillförsikt till den kejserliga politiken och hans hopp om Kristiern II:s återvändande till den rätta tron. Under tiden sökte han locka Gustav Vasa till att söka förbund och äktenskapsförbindelse med det rätttrogna polska konungahuset. Sigismund, som nu aktivt ingrep mot kätteriet, bl. a. i Danzig, hade vunnit B:s ynnest. Biskopens alliansförslag riktade sig mot konung Fredrik, som sedan hösten 1524 närmat sig Polens fiende Preussen. B:s politiska mål sammanföll alltmer med Johannes Magnus’. B. ogillade dock dennes svaghet och självrådighet att på konungens begäran å domkapitlens vägnar i konkurrens med reformatorerna åtaga sig en svensk bibelöversättning, som blott skulle skapa heresi.
Gustavs övergrepp mot B. blevo under tiden allt talrikare. B. tordes ej ens »för misstankars skull» bege sig till Västergötland, där hans vänner i rådet med undantag av Måns Bryntesson fallit i onåd. Magnus Haraldsson sökte nu bakom konungens rygg förlikning med Potenza och konfirmation i Rom.
Göstaff förföljde Brasks vänner och sympatiserade öppet med lutheranerna.
På Vadstenamötet jan. 1526 fick B. bevittna Gustavs bördande av Gripsholms kloster och utfärdande av adelsprivilegier på konungssaker, medan kyrkan blev lottlös.
Göstaff höjde skatterna under förespegling att han behövde det för att kröning och kunna ingå äktenskap.
Gustav Vasa sökte också förmå rådet att avge bindande försäkringar om hans avkommas tronföljd, vartill det med en udd riktad mot konungens kätteri och blott inom ramen av valkonungadömet biföll. Förslaget om electi’s invigning utan påvlig konfirmation fann B. nu stå i god samklang med svensk och utländsk tradition, men han har i hemlighet med sina kolleger överenskommit om att hos påven i tysthet söka utverka annaternas nedsättande och omedelbar konfirmation. B. ville på allt sätt undvika den brytning med Rom, som konungen beslutat genomföra. Underrättad om prelaternas konfirmationsplaner, rasade Gustav mot dem. Han misstänkte ej utan skäl Johannes Magnus för att stämpla med ärkebiskop Olav i Trondhjem och Sturemännen och upphetsa allmogen till katolicismens försvar. Fredrik I:s framgångar i Kiel gjorde honom otålig.
Vid Eriksmässan 1526 på Uppsala högar har Gustav stödd på sin krigsmakt häftigt angripit den kyrkliga lagstiftningen, jurisdiktionen och statsuppfattningen. Johannes Magnus blev kort därefter fängslad. B. insåg, att avgörandet nalkades och sökte med sina vänner utländsk hjälp. Hertig Albrekts underhandlingar 1526 om Kristierns restitution tycktes ha förbättrat dennes ställning. Handelsförbindelserna med Holland hade öppnat vägen till kejsaren. Förbindelserna underhöllos över Lödöse, där B. skyndade sig förvärva medborgarskap, och genom stockholmsköpmän, hemliga anhängare till Kristiern II. Gustav Vasa åter slöt sig nära till Fredrik I, som främjade kyrkoreformationen. Han utverkade Sturemännens utlämnande, och de gingo till döden under prelaternas hemliga protester. Konungen lät den unga adeln, bland vilken han livligt propagerade (särskilt bland sina tjänstesvenner), börda och roffa kyrkogods. Samtidigt lät han reformatorerna publicistiskt förbereda den kommande kyrkoomvälvningen.
I skydd av kejsarens krig med påven och under intrycket av daljunkerns uppror, för vilket Gustav även misstänkte B., det som stående påtryckningsmedel använda hotet från ryssarna, herr Sören Norby och Kristiern, samt de lybska köpmännens pockande på betalning sammankallade konungen riksdagen i Västerås juni 1527.
(Johannes Magnus hade hösten 1526 lämnat Sverige).
Brask visste mycket väl, vad som förestod, och sökte med Ture Jönsson organisera motståndet mot kyrkoomvälvningen. Gustav ville genom en av disputation föregången ständerdom formligen avsätta kyrkan ur dess privilegierade ställning och själv göra sig till hennes herre. Avgörandet stod i första ståndet, där B. och herr Ture gjorde sina åsikter gällande.
Fördärvades kyrkan, var det ute med rådet och adeln och sedan med riket. Kyrkan och frälset voro ej fiender utan naturliga bundsförvanter. Konung och ständer ägde ej rätt att besluta om kyrkans egendom. Särskilt bland riksrådet vunno deras åsikter anklang, men majoriteten av frälset stod på Gustav Vasas sida, electi (frånsett Magnus Haraldi) voro på förhand vunna, de ofrälse ledda av de luterska stockholmsborgarna skriade på avgörande. Endast under protest och vädjande till påven fogade sig B. i Västeråsbesluten. Konungens seger betingades av det politiska läget, som gjorde honom omistlig, och av hans fasta föresats att framtvinga ett verkligt inrikespolitiskt avgörande, som ej lämnade rum för kyrkans och rådets självständiga existens. Tidigt fattat, ihärdigt vidhållet, restlöst förverkligat, utgör detta beslut storheten i Gustav Vasas historiska gärning. Det medförde med orubblig logik B:s undergång.
B. fick i Västerås ställa borgen för sig och överlämna sina slott till konungens tjänare. Ett senare försök till överenskommelse med Gustav misslyckades i stort sett. Den efterlängtade hjälpen från Kristiern uteblev.
Då gick B. i landsflykt. Efter en visitationsresa tili Gotland »vinddrevs» han enligt egen utsago till Danzig, där han tack vare konung Sigismund fann en trygg vistelseort. B. protesterade nu inför Gustav Vasa över de olagliga Västeråsbesluten. Han skickade även andra mindre oskyldiga skrivelser till Sverige. I hemlandet vunno hans tankar om det inrikespolitiska läget allt större anklang hos prästerskapet och riksrådet, som fann sina värsta farhågor angående Gustav Vasas planer bekräftade. Medan denne sökte knyta förbundet fastare med Fredrik I, ville de anslutning till det dansk-norska riksrådet och rådet i Lybeck. B. upphetsade dem med bud, brev och löften om undsättning; förmodligen räknade han på Kristiern II:s hjälp. Så utbröt våren 1529 Västgötaupproret, som dock kuvades. I sin iver att gripa de till Danmark flydda upprorsledarna, herr Ture och biskop Måns, glömde ej konungen att söka försäkra sig om B:s person. Samtidigt bekräftades i Strängnäs Västeråsbesluten. B. började åter hoppas, när Kristiern 1530 sent omsider genom sin återgång till katolicismen tog det länge väntade, logiskt nödvändiga steget. Hans expedition 1531 till Norden gick emellertid om intet. Lika litet kunde grevefejden rubba Gustav Vasas tron. B. måste se sin hatade fiendes seger, men kanske hoppades han ännu vid sin död på Sveriges återgång förr eller senare till den katolska tron. Till Gustav Vasa hyste han intet hopp. Konungen hade som svar på något brev från B. (efter 1529) låtit utgå en skrivelse, som i sin utförlighet och skärpa är det mest expressiva avståndstagande från B:s katolska tro, hans hierarkiska och onationella politik. B. hemlighöll ej heller sina tankar om den kätterske monarken. Till sitt stift sänder han ännu 1533 uppmaningar att stå fast vid fädrens tro. Även eljest blev han sina åsikter trogen. Med sina olycksbroder i utlandet Johannes Magnus och Magnus Haraldi, vilka långa tider även vistades i Danzig, med de polska biskoparna och lybeckerdekanen Johannes Brandes, till vilken han hyste ett obegränsat förtroende, underhöll B. livliga förbindelser. Verksam in i det sista begav han sig 1537 på väg till konciliet i Mantova men vände, då detta uppsköts. Kort därefter dog han i klostret Landa.
B:s öde är fyllt av tragik. En imponerande personlighet: en klar och logiskt skarp begåvning, energisk, viljestark, skicklig diplomat, stor hushållare, praktisk, mångsidig och intresserad för allt mänskligt hade han varit värd ett bättre öde. Medeltidsbiskopen fick ej vara någon världsfrånvänd drömmare. För sitt värv var han skickad som få. Efter grundliga studier ekonomiskt och politiskt kapitlets ledare under de svåraste tider, förstod B. även som biskop att bevara dess förtroende. Av sitt prästerskap synes han ha varit avhållen. Sina kanske ej så talrika vänner visade han stor hängivenhet. Över kvinnorna synes han ej ha saknat inflytande. Mot sina fiender visade B. en hårdhet, som, förenad med rättshaveri och en ej otadlig moral, tedde sig dubbelt frånstötande. Av allmogen var han knappast älskad.
Som politiker har B. skapat sig ryktbarhet. Han är den siste store katolske kyrkopolitikern i vårt land: konservativ av princip, oböjlig, konsekvent och orubblig. B. representerar traditionen från Engelbrektstidens prelater. Han äger deras storsvenska sinne, fosterlands- och frihetskärlek, förenade med deras unionella böjelser, hela deras för oss så främmande, med förhållandena i ordensstaterna sympatiserande statsuppfattning. Hans rykte för habil smidighet beror till stor del på det politiska system, som gått honom i blodet. B:s brev och gärningar avslöja gångna tiders föreställningsvärld och doktriner på ett för svenska förhållanden enastående sätt. Det är en säregen tjusning att följa hans skenbart så invecklade, i grunden så enkla och osammansatta politik. Den blev ej heller fruktlös. B: s obarmhärtiga kritik av Gustav Vasa var nyttig och hälsosam. Den tvingade konungen att själv stå hårt på rikets bästa. Det starka motståndet vidgade Gustavs vyer, tillät ej hans vaksamhet att slappas och stärkte hans kraft. I grunden torde Gustav Vasa ej ha fostrats så mycket av någon som av denne sin bittre motståndare.
B:s ekonomiska gärning skulle tarva ett särskilt kapitel. Konung Gustav avundades honom konsten att hushålla. Hans praktiska uppslag voro betydande, ehuru kanske ej fullt så märkliga, som man antagit. Planen på kanalförbindelse mellan Västerhavet och Östersjön var t. ex. ej ny. B:s förslag, som måhända utgick från ett kungligt initiativ, står i samband med det då påbörjade byggandet av Alster—Travekanalen. B:s vakna historiska sinne hade närmast praktiska förutsättningar och mål. Det kretsade kring kyrkans och rikets jura, därför sörjer han bittert förlusten av registrum regni. Detsamma var fallet med hans intresse för konst och litteratur, som närmast tjänade till att vinna och bevara vänner. B. intresserade sig dock i hög grad för kunskap och klagade högt över svenskarnas låga bildningsgrad.