Dubbades till riddare vid Kristian IIs kröning november 1520. Var befattningshavare på Stegeborgs slott och undsattes flera gånger av Sören Norby. Berend och Sören Norby tycks ha varit goda vänner.
Den 18 december 1521 gav Berend von Mehlen oväntat upp och överlämnade Stegeborg till Gustav Vasa. Samtidigt bad han att få gå i Vasas tjänst (Tallroth sidan 173). Stegeborgs slott var det första att erövras av Gustav Vasa.
Enligt Kristian Tallroth anlände Sören Norby till Stegeborg några dagar senare för att fira jul med sin vän Berend von Melen. Han anade inte att slottet övertagits av svenskarna och led stora nederlag innan han lyckades undkomma.
Berend von Melen blev en värdefull förbindelse mellan Gustav Vasa och Hansan.
Den 8 juni 1522 nådde Hansans örlogsfartyg Söderköping och togs emot av Berend von Melen på Stegeborgs slott där han nu var Gustav Vasas hövitsman. (Tallroth sid 192)
Berend von Melen verkade även som överste till sjöss. Våren 1523 var han ledare för en svensk-lybsk styrka som försökte erövra Halland, Skåne och Blekinge. Strax därefter avsattes Kristian II och Lübeck slutade stödja erövringen av de östdanska landskapen.
I juni 1523 utsågs Berend von Melen till riksråd i Sverige vilket stred mot svensk lag. Han fick Kalmar slott i förläning.
1524 fick han i uppdrag att inta Gotland. Under en vapenvila besökte han sin personlige vän Sören Norby och hans dotter vid ett dop. Detta gjorde Gustav Vasa misstänksam. Berend von Melen fråntogs Kalmar slott, flera av hans män avrättades. Hans bror, Henrik von Melen, satt dock kvar på Kalmar slott och vägrade överlämna det till någon annan än Berend.
I juli 1525 intog Gustav Vasa Kalmar slott, men dessförinnan hade Henrik von Melen lyckats fly till Blekinge tillsammans med Berend och hans hustru (som var syssling till Gustav Vasa).
Berend von Melen tog tjänst i Sachsen där han 1528 utkom med en skrift som utmålade Gustav Vasa som ”en svekfull skurk som ständigt var redo att stöta dolken i ryggen på sina gamla anhängare”
Det ryktades att Berend von Melen varit en av dem som försökte frita Nils Sture.
Martin Luther kallade Berend von Melen ”En enastående prydnad för riddarståndet”. (Ridderliga ideal: trohet och uppoffringsvilja)
Oscar Holst skriver på sid 6
”Berend härstammade ifrån vad som verkar ha varit en någorlunda högt uppsatt och respekterad familj i dagens Sachsen i det tysk-romersa riket. Många av släktens manliga medlemmar gjorde sig en karriär inom det militära som riddare och legoknektar, och flera dök upp i Norden omkring denna tid. Tack vare sitt namn, och kanske också genom en del skicklighet, kunde Berend utmärka sig och avancera i leden. Han kunde fungera som legosoldat och befäl, men var dessutom med all sannolikhet av stort värde som ett slags administratör och organisatör inom framför allt militära områden. På så vis fyllde han en viktig funktion som förmedlande länk mellan å ena sidan sina furstliga arbetsgivare och å den andra sina soldatkollegor. Berend hade arbetat för KristtianII och tillhörde den skara män som den 4 november, på dennes kröningsdag, i Stockholm dubbades till riddare. Berend gick dock över i Gustav Erikssons tjänst efter erövringen av Stegeborg 1521, där han suttit belägrad men till slut varit tvungen att ge sig. Hur frivillig denna övergång var är osäkert; enligt vissa uppgifter skedde det hela rentav under dödshot. Berend von Melen blev i varje fall snart en av den nye svenska kungens närmaste förtrodda. Tack vare Berend von Melen och hans trupper erövrades snart det danska Blekinge ifrån Danmark. Svenska trupper hade dessutom fått in en fot i Bohuslän. Kungen hade även, åtminstone muntligen, lovat Berend att Kalmar slott och län skulle tillfalla honom på livstid om han lyckades erövra det. I juni 1523 öppnade också Kalmar stad och slott sina portar för den tyske riddaren och här fann Berend nu sitt nya hem. Samma år gifte han sig dessutom med kungens syssling Margareta Eriksson (Vasa).”
Hösten 1524 skickade Gustav en truppstyrka under Berend von Melens ledning till Gotland. Största delen av Gotland erövrades men Norby höll Visby.
Den 1 september 1524 kom Sverige och Danmark överens om att Gotland skulle tillfalla Sverige om svenska trupper senast samma dag hade lyckats erövra ön. Tidens dåliga kommunikationer gjorde att man inte visste hur läget såg ut. Att Berend inte lyckats ledde till en stor besvikelse för Gustav.
Gustav beordrade Berend att bege sig till Stockholm för att avlägga rapport, men han tog raka vägen till Kalmar från Gotland.
I början av oktober 1524 hölls herredag i Vadstena där Gustav gavs oinskränkt rätt att förfoga över alla rikets slott. Den 7 oktober gick brev ut där Nils Eriksson förklarades som hövitsman till Kalmar slott och stad trots att detta förlänats till Berend på livstid.
Den 29 december 1524 bjöds Berend in att närvara vid Gustavs systers (Margareta Brahes) bröllop med Johan av Hoya. Samtidigt gavs instruktioner till en befälhavare i Kalmar att se till att slottet ”icke föll kungen och riket ur händer”
Den 22 januari 1525 skrev Gustav till Berend att han inte skulle misstro kungen och bad honom bege sig till Stockholm.
I februari skrev Gustav lejdebrev för Berend (dvs garanterade hans säkerhet om han begav sig till Stockholm).
Berend överlämnade slottet till sin bror Henrik von Melen och begav sig till Stockholm. Här begärde legosoldaterna ersättning för det arbete de gjort med erövringen av Gotland vilket ledde till avrättningar och mer konflikter.
Berend fick resa tillbaka till Kalmar mot löfte om att övertala Henrik att ge upp slottet.
”Källorna som finns till förfogande avger detaljerade berättelser om vad som hänt efter det att Berend återvänt till Kalmar. Samtidigt är källorna i sina detaljer förvirrande och delvis motstridiga. Berend lyckades, under vad som verkar ha varit ett gästabud som mer eller mindre urspårat till ett rent dryckesslag, övervakad ta sig in på slottet. Kort därefter ledde han ett överraskningsanfall mot staden i vilket omkring 10 borgare dödades innan angriparna var tvungen att retirera in på slottet. Denna aktion uppfattade ungen som en regelrätt brytning och från och med nu betraktade han Berend von Melan utan tvivel som förrädare. Berend menade å sin sida att utfallet hade varit ett försök att återta staden som rättmätigt tillhörde honom. Berend stannade sedan på slottet en kort tid och tog bland annat emot Sören Norby. Det finns ganska starka indikationer på en mer eller mindre planerad allians mellan Berend von Melen, Sören Norby och anhängare till familjen Sture, som vid denna tid leddes av Sten Sture den yngres änka Kristna Gyllenstierna. Kanske är detta i så fall förklaringen till att Nils Sture, Sten Sture den yngres son, och en dotter till Sören Norby (vars namn jag inte kunnat få fram, förmodligen är det inte känt) nu hamnade på Kalmar slott. Där satt de med eller mot sin visa fram till slottets fall, då de föll i kungens händer. Berend von Melen själv lämnade natt Kalmar, tillsammans med sin familj, för att söka allt militärt stöd han kunde finna. Men kungen tänkte inte avvaktandes sitta och invänta några förstärkningar. Någon gång i mitten av juli gick så kungens samlade styrkor till anfall mot det befästa slottet.”
Militärentreprenör
Under 1500-talet var krigföringen beroende av legoarméer. Den bristande byråkratin skapade en marknad för militära entreprenörer. ”Utöver den rena befälsrollen behövdes de alltså för att rekrytera och organisera de något svårhanterliga legotrupperna. Överhuvudtaget strävade man mot att effektivisera och smidiggöra förehavandet kring dessa affärer. Så småningom behövdes bara en underskrift för att affärsrelationen mellan fursten och entreprenören skulle anses legalt giltig. Dessutom hade denne tämligen fria händer i sin rekryteringsprocess som får sägas ha varit synnerligen informell.
Att många militärentreprenörer hade adlig bakgrund förefaller föga konstigt. De utgjorde naturliga kontakter för furstemakten åt vilken de ofta beviljade lån eller stod till förfogande med andra tjänster. Här fanns alltså ytterligare en möjlighet för den flitige adelsmannen att genom att arbeta som denna typ av administratör och organisatör åt furstemakten tjäna en extra slant. Militärentreprenören behövde dock inte ha någon särskilt glamorös bakgrund. Många härstammade från lågadeln; det var en ytterst naturlig utveckling för en riddare att avancera till denna roll. Men det förekom även att folk ifrån borgerskapet eller rentav ännu enklare ursprung avancerade till att arbeta som militärentreprenör.”
Vanligtvis hade inte militärentreprenörera några politiska motiv utan enbart ekonomiska. Man kan dock se att de investerade i jordtillgångar när möjlighet fanns. Det hände också att de fick betalt i jord istället för i pengar. ”Utvecklingen gick också vanligen mot att de försökte förändra förutsättningarna för deras ägande – från innehav av jord i egenskap av säkerhet för lån, till förläningar, till friherreskap. En sådan utveckling kunde förstås på sikt hota den enväldige monarkens maktposition. Det är således knappast förvånande att Macchiavelli, så tidigt som 1510, riktade stark kritik emot användandet av militärentreprenörer och andra typer av mellanhänder i maktutövningen.”
”Legoknektarna utsatte sig för en stor ekonomisk risk. Mot slutet av medeltiden blev deras roll successivt allt tydligare.” Möjligheterna att säkra regelrätta kontrakt med furstmakten ökade.
Landknekt – ”fahrendes Volk”
Kriget var det huvudsakliga arbetet. ”Vanligt var att de höll till på krogar och värdshus för att försäkra sig om att inte missa nästa rekryterande agent som kom till staden.” Några lockades till krigets riskfyllda värld då det fanns utsikter om erkännande och ära, äventyr och snabba vinster. Det fanns även kriminella, utstötta, flyktingar, emigranter, politiska exiler och människor som inte kunde hitta andra jobb, som led svårt av fattigdom eller hade andra sociala problem. För några var kriget den enda möjligheten att överleva.
Återanpassning i fredstid var svårt för landsknektarna och många hamnade i kriminalitet. Därför var deras rykte dåligt.
Gustav Vasa organiserade de tyska legoknektarna enligt två olika principer:
- ”ett par stående truppförband, värvade av såväl tyska landsknektar som av inhemskt manskap”
- Betydande rent utländska legotrupper i furstemaktens tjänst
Användandet av legosoldater minskade av flera skäl
- Efterfrågan var stor och det blev allt svårare att ”importera” legoknektar
- Svenska trupper avlönades genom naturahushållning (de underhölls, fick kläder och mat och endast en obetydlig penninglön). De utländska legotrupperna krävde kontant betalning. I krigstid fick de månadssold och skulle själv köpa proviant.
Belägringskrig
Landstrider varade aldrig längre än ett dygn. En belägring kunde ta veckor, månader eller år. Därför fick belägringar ett eget kapitel i den medeltida krigföringen.
- Belägrarna skulle enligt vedertagen praxis ge försvararna chansen att fritt avtåga från staden eller borgen. Första gången måste alltså vit flagg respekteras.
- Om besättningen vägrade att ge upp befästningen, var inte de stormande skyldiga att längre visa försvararna någon som helst hänsyn
- Besättningen kunde välja att ge upp på nåd och onåd
Allmänt utbredd syn att plundring var en naturlig och accepterad följd när en stad eller fäste erövrades.
Läs mer
Kristian Tallroth
”Dock benådades de till svärdet” Oscar Holst 2008 C-uppsats Kalmar högskola